fa sig tillgist af de besegrade, utan förr uti att fullfölja den och trygga sig i besittningen af dess frukter. IIäremot hade Armand Carrel ingenting all invända, isynnerhet som han stod i fientlig position emot en makt, som hade sin förnämsta styrka i det råa våldet, och lål i sin styrelse endast leda sig af nycker, ingifne af en blind vrede. Statsmannens tankar och den förtryckta medborgarens harm kämpade derför hos honom mot ett ridderligt mods ingifvelser; och denna strid hade slutligen försänkt honom i en djup smärta, den han dock bar som en hjelte. a Det ständiga motstånd, hans önskningar mötte, förorsakade honom en liflig grämelse. Lysande krigiska bedrifter utgjorde egentligen målet för hans ärelystnad, och nu hade han till sysselsättning för sin efter verksamhet törstande själ endast journalistiken att tillgå, hvars flyktiga, om än stundom öfverraskande verkningar i hans ögon gåfvo en ringa ersällning för det tråkiga hufvudbru och de triviala ansträngningar. som från densamma äro oshiljakliga. och ändå hade han kunnat skatta sig lycklig, så sramt han ej ibland sitt eget parti hade varit ulsalt sör en misstänksamhet, som hos några var sträng, men hos andra bar prägeln af orättvisa. Enligt de förres mening hyste han hvarken en tillbörlig högaktning för folket, ej eller visade han någon riklig allvarlig otålighet all se del segra. De senare gingo deremot än längre; de förebrådde honom hans militäriska zirlighet och de patriciska former, i hvilka han klädde sitt förakt; de kunde icke förlåta henom hans öfverlägsenhet, bvilken i deras ögon var en den största förbrytelse, ej eller den aktning, han förvärsvat sig af sina motståndare. Sådant kan alldraminst af allt vänta tillgift af den afundsjuka medelmätlan, som aistrar tvister i alla partier uti ett fritt land. Men friheten är väl värd, all mani dess sjenst trotsar tillochmed ÖOstraism, den största fara man holas med!