sig. IIan plågades af en oro, som han icke var i stånd all kufva. Ty, ehuru af den allmänna meningen exkänd såsom partichef, erhöll han dock af den-icke något bestämdt uuderstöd, och detta sårade honom. Som det låg i hans natur alt hysa fruktan för folkrörelser, och möjligheten af en samhällsreform bloit dunkelt framskymtade för honom ur fjerran, så bade han kanhända gerna sjusat sig till borgareståndet (la bourgeoisie), så framt han ansett det vara värdigt en republikansk statsförfattning och tillgängligt för högre ideer, Men, seende all borgrarne, i allmänhet lagne, låto blindt beherrska sig af råa lidelser och estersträfvade ett lugn utan storhet, all de af själ och hjerta höllo sig vid medelmåttan, och att de voro slafvar af sina luster, hade han vändt sig bort ifrån dem med en blandning af medlidande och ovilja. Dessutom hyste han ett nästan personligt hat emot Gen man (Louis Philip), som de hade valt till sitt öfverhulvud, ett hat, det der tillktog i bitterhel och slyrka vid; hvarje ny politisk tilldragelse. Å andra sidan kände han sig icke rikligt väl till mods i sitt eget parti. Den lanken oroade honom, all han skulle anföra menniskor, som sjelfve, underlydande, hade med sig nagot befallande och våldsamt; han förmodade, att de buro inom sig en brännande bhämndlystnad, och att under allt deras sörande och lätande låg ett begär efter despotism, som hans moderation icke kunde förlikas med. Skulle de också i oredan under en kris, den man nu anade, veta all hålla den personliga friheten i ära? Skulle de blifva eniga om att genast proklamera menskliga rättigheternas herravälde? Dessa frågor gjorde han sig sjelf, nedtryckt af en högsint oro. Hans vänner deremot voro lifvade af ifver; de uppmuntrade honom till beslutsamhet, de bestormade honom med böner, de uppäggade honom att i spetsen för dem gå segern till mötes utan att besinna möjliga binder... emedan hufvudsaken, sedan segern val plisfvit vunnen, icke består uti alt Skaf