Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1845, sida 3

——————————————————— —— den späda kroppen i sina armar. Hållande denna ömma börda sluten till sitt lidande hjerta, stod hon orörlig ända tills hon sett sin älskade bror, sittande emellan en gråtande moder och döende maka, för alltid aslägsna sig. Länge följde hon med ögat de deporterades tåg; slutiigen, då den sista telegan försvunnit på vägen till Siberien, bar hon bort barnet och satte sig att leka med dess kalla kropp, slösande på densamma de uppfinningsrikaste och ömmaste omsorger. Han är icke död ! sade de, som åsågo denna scen, ohan kommer sig igen, hon skall lyckas att å berkalla honom till lifs.o Feodors moder sorebrådde sig oaflåtligt att icke hafva qvarhållit enia i den tånige gubbens koja: IIOn skulle då åtminstone icke blifvit tvungen att vara vitine till sin fars lidande, sade den goda Elisabeth. — Hon skulle, om ni åt henne bevarat hennes förnuft, endast lidet ännu mer, svarade Feodor sin mor, och äter förföllo de i en graflik tysnad. Den beklagansvärda gamla gumman tycktes i början med undergitvenhei foga sig i sitt öde; hvarken det blodiga slagtandet eller mordbranden hade afpressat henne en klagan: men när hon i likhet med de ölrige NMologdaboerna måste undergå landsflyktens straff, lemna den koja, der hennes son först sett ljuset, der fadern till hennes son lemnat det jordiska , när man tvang henne att öfvergifva sin fånige bror, då förlorade hon modet; krafterna sveko henne helt och hållet, hon höll sig krampagtigt fast vid stolparne af deras hydda, i sin förtviflan kyssande, utryckande den tjärade mossa, hvarmed sprickorna i väggarne voro diktade. Denna qvinna, som förlorat allt utan att beklaga sig, blef otillgänglig för all tröst, då hon skulle aslägsna sig från den husliga härden. Till sluts sick man bära bort henne med våld och binda henne på telegan, der vi sett henne begråta sin älskade sons förstfödde. Det skall låta otroligt, men är dock fullkomligt