Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1845, sida 2

I denna fatala stund gjorde en oväntad händelse Feodors och hans samilis olycka än tyngre. Hans hustru och hans mor sutio redan på telegan (ett slags ryskt åkdon) och han skulle sjelf uppsliga der, men han sag endast Xenia. Nu, då hon så väl har behof af vård och tillsyn, tänkte han, skola främlingar vara hennes enda beskyddare; och förlvillan hämmade loppet af hans tärar. Ett hjertskärande skrik hördes i det samma från kärran och aterkallade honom till sidan af hans hustru, som han fann afdånad; en soldat af eskorten hade borttagit Feodors barn. olIvad skall du göra med barnet? utropade den af smärta betagne fadern. — Sätta det der, vid vägkanten, för att det må blifva jordfäst, ser du icke att detär dödt? svarade kosacken. — Jag vill taga det med mig. — Det får du icke.p Andre soldater, ditdragne af bullret, bemäktigade sig Feodor, som föll i en slags dvala; sedan brast han ut i en häftig gråt och böntöll: Han är icke död, han är endast bortdånad; låt mig omfamna honom. Jag lofyvar er, sade han under djupa snyftningar, alt afstå från alt taga honom med mig, om hans hjerta har upphört att slå. Ni bar kanhända en son, ni har en far; haf förbarmande med mig o Kosachen blef rörd och återgaf den olycklige fadern hans barn; knappt hade denne vidrört denna iskalla kropp, förrän hans hår reste sig på hufvudet; han såg sig omkring, hans blickar mötte Xenias; hvarken olyckan, orättvisan, döden eler vansinnet, ingenting på jorden hindrade dessa begge hjertan, födde för att förstå hvarandra, att gissa hvarandras afsigter: så var Guds vilja. Feodor gjorde ett tecken åt Xenia, soldaterne buro försyn för den stackars vansinniga, som gick fram och mottog barnets kropp ur fadrens händer. Då aftog Thelenefs dotter, utan att yttra ett ord, sin slöja, den hon gaf åt Feodor; sedan (ryckte hon