Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1845, sida 1

sram till Feodors fötter, och föll der döende omkull. Den olyckiige unge mannen greps i sin olyckas öfvermåll af en slags dvala och kände icke mer till sina sjettrar. . Xenia hade vid Feodors bortsläpande ur kojan hållil sig tyst, öfvertygad, som hon var, att upptäckte bodlarne henne, så skulle Feodors fara förvärras, emedan han då skulle förlora all besinning och icke veta iakttaga något återhåll; likaledes var hon rädd for att blotiställa sin amma. Men de begge qvinnorna voro icke väl ensamma, förrän Xenia skyndade sig bort, för atl dela sin fars öde. Iheleness straff tog sin början. Gode Gud, hvilket straff! För att så mycket som möjligt förbittra döden för denne usling, ställde man honom inför ögonen på Feodor och Xenia, hvilka, på ett litet alstånd från honom, sutto bundna på en hög i all hast, för tillfället, upprest ställning. Med långa uppehåll skuro nu hans obarmhertige bödlar af honom föller och händer, den ena etter den andra, och när hloden så godt som förrunnit den stympade bålen, så kindpustade de, in i sjellva dödsstunden, hufvudet med hans egna händer, under det de med en af hans fötter tilltäpte munnen, för att sörqvälva hans tjut. PNär faderns lidande slutat, ville man likaledes förgöra hans dotter. En af bodlarne nalkades för att fatta Xenia i hennes här, som i sin herrliga Yyppighet sladdrade oordnadt kring hennes skuldror; men hon var kall och styf. Under och efter sin sars grusliga pinande hade hon icke gjort en rörelse, icke framfört ett ord. Feodor återfick, genom en öfvernaturlig revolution, som föregick i hans inre, hela sin styrka och sinnesnärvaro: han sönderbröt, på ett till det underbara gränsande sätt, sina sjeltrar, slet sig ur sina vaktares händer, störtade fram till sin älskade syster, slöt henne i sina armar, lyfte henne från jorden och höll henne en lång stund pressad mot silt hjerta; sedan satte han henne med vördnad