— — FLWCEA EdADÅDS. MORDET PÅ MAMELUCRERNMA. Om Mameluckernas mördande af Mehemed Ali lemnar furst Pöckler följande rysliga skildring i sitt nya arbete? När man lemnar citadellet och går uppät Rumilieplatsen, passerar man den klippväs, der Mameluck-Beyerna sunno sin vålfortjenta, men likväl rysliga död. På detta ställe han man lisligt föreställa sig tilldragelsen. Läsaren föreställe sig en läng, krokig gata, på bada sidor omgilven af väldiga klippor med derpå uppförda höga murar och hus, till hvilken en docerande stenlagd väg leder från berget. Redan äro portarne slulfne framför och bakom ollren, som, osver hundrade till antalet, tumla sina vilda och modiga hästar i den trånga hålvägen, och, pralande i sina rikaste krigardrägter, glädtigt framtåga, utan en aning om hvad som förestår, under det alla terrasser, klippor och husens gallerier äro besatta med väpnade soldater, liksom posterade der, sor att helsa dem med en hederssallva. Hvar och en af dessa stolta Beyer torde troligen varit inbegripen i behagliga tankar om eget förräderi, och på förband glädt sig åt den säkre fiendens oundvikliga undergång; men liksom slagne med blindhet anade ingen den egna faran. bå riglades plötsligen alla gevär mot den guldslänsande skaran och nedstörtade ett hulregn, hvars utbrott måste uppfylla Peyerna med fullkomlig hopplöshet, ty hvarken räddning, försvar eller hämnd var möjlig! — Danet och gnäggandet af störtande och särade hästar, de stupandes skri och förbannelser, det mer än en fjerdedels timma ihallande skjutandet, från det olycksbringande fjerran, den skakande anblicken af så många furstar och landets mäktige herrar — för hvilkas vredgade blickar hvar och en bäfvande drog sig tillbaka den föregående dagen — pu, under den glänsande praktens omgifning, vällrande sig i sitt eget blod, och, nedtrampade af egna hästar, uppgifvande anden under Albanesernes hån, i doden hårdt omfattade de trogna vapnen, Som utgjorde ett onyttigt verktyg i den försvarslösa banden — detta måtte i sanning varit ett förfärligt skådespel.