Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1845, sida 2

kamrater, åberopad såsom de n lycklig saste och skönaste af alla män på furst Wologdonskys gods, sin mors afgud, förådlad i sina egna ögon atden vänskap, honom visades at den tillbe djansvärd a Xenia, denna ängel, som kallade honom sin bror, hade han icke blifvit danad för den lifegnes hårda lott. På en enda dag föll sjellen från hans ögon och han insåg hela vidden a sitt elände: sedan belraktade han tråldomens bojor, som en odets orättvisa; förnedrad i andras och än mer i sina egna ögon, hade han, på ett ögonblick, från att vara den lyckligaste blikit den Poklagansvärdaste. Hvem skall trösta honom öfver så mycken lycka, för alltid försvunnen under prosossens gissel? Skall en makas kärlek kunna åter upplyfta denna stolta själ? Nej!... Bilden afhans främfarna sällhet skall ständigt och allestädes förfölja honom och göra hans skymf än odrägligare. Hans syster Xenia, trodde sig trygga hans frid genom alt gifta honom; han lydde, men denna villfarighet tjenade endast till all öka hans olycka, ty den menniska, som vill kedja sig fast vid dygden genom att hopa pligt på pligt, öppnar endast nya källor för samvetsaggen. Den förtvislade Feodor insåg försent, att Xenia med all sin vänskap ingenting gjort för honom. Som hans lif på de ställen, som varit villnen till hans förnedring, blef honom allt odrägligare, så lemnade han byn, ölfvergifvande sin hustru öoch sin skyddsengel, Efter elt års bortovaro kom han tillbaka. Han återfann sin mor, sin hustru, elt barn i vaggan, en lilen ängel, som liknade honom; men ingenling var i stånd att bota den mjeltsjuka, som gnagade honom. Han stod der orörlig och tyst, tilloch med inför sin syster Xenia, som han icke mer vägade kalla utan för mamsell. (Fortsättes.)