Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 mars 1845, sida 1

— ——— de de, som sig bordt, rent, klart och begripligt lärt Guds ord, ej ailenast från predikstolen, utan ock i privatlilvet, ej blott i ord, utan äsven i gerning, så hade dylika missförhållanden aldrig kunnat uppkomma, dylika förvillelser aldrig kunnat gripa omkring sig, som låta en sätta mer värde på gamla obegripliga, ofta orimliga ord, än på andra, på förklarande, vackra, lättfattliga meningar. Nu deremot hafva många, till och med, funnit sin räkning i att gynna dylika förvillelser, endast för att sjelsve få anses såsom de ende räddarne. Dessa bafva nu, i kapp med den råa okunnigheten, sadlat ljusare andars arbeten, såsom en Wallins, en Hagbergs, o. s. v. Mot nya katechesen kunde väl en och annan grundad anmärkning göras; men nog är den dock vida bättre, än den gamla, och ger en förnuftig lärare tillfälle till hvilken tillfredsställande förklaring, han behagar. Också har ingen af dessa tadlare gittat göra något bättre. De hafva imellertid lyckats att väcka misstroende mellan lärare och åhörare, att utså splittring i församlingen. Å andra sidan är det väl ej beller mindre sannt, att den fanatiska okunnigheten och vantron, likasom, hos de bättre, känslan af behofvet af högre lyftning, än den vanliga själaspisen, som bjöds dem, kunde ge dem, förorsakat denna brytning, detta sökande efter något bällre, af okunnighet, ofta på en fullkomligt oriktig väg; att dessa orsaker föranledt denna splittring, hvaraf vissa åter begagnat sig, för att på nytt föra de sökande vilse. Bedröfligt är och blir ett sädant förhållande emellertid alltid, och så mycket vi än, i det bela, gilla Hernösands Konsistorii utlåtande i denna fråga, frukta vi dock, att intet bjelpes dermed, och at tvångsätgärder vore ännu ändamalsvidrigare. Hvad nu katholicismens förnyade strälvande i vårt land beträffar, så bärleder det sig, tvifvelsutan, till största delen från dess egen egentliga natur och lag att göra proselyter; men en stor del faller också obestridligt Stockholms Konsistorium och kyrkoherdar till last; ty hade de varit behörigen uppmärksamme, så hade sådane oordningar aldrig kunnat ega rum, ännu mindre inrota sig, som de, hvaröfver de nu sjelfva föra klagomål mot apostoliska vikarien; och ho vet, om ej det höga sörtroende, han dessutom innebar, balt någon del i det alltför stora och langvariga ölverseende, man haft med bans machinationer. Vi hoppas imellertid, att det nu är slut med detta öfverseende, och att intet högt beskydd hvarken skall vilja eller kunna vidare ölverskyla hans oförskämda tilltag. — Det onda är imellertid ej utrotadt med detta; det tvingas kanske blott att gå något hemligare tillväga, och så blir den andra villan större än den första. kxisterade deremot ingen herrskande stats-religion, så skulle alla slags religiösa machinalioner ej skada det ringaste. Ingen skulle beller bry sig om alt drifva dem, då han förut ej kände sig inskränkt i sina borgerliga rättigheter, i och för sin bekännelse, och således ej hade någon orsak att, genom dess vidare utbredande och stärkande, se sin egen makt, silt eget inflytande stärkt; ty hur uppriktig vår religiösitet, i hvad sorm som heldst, också må synas, något verldsligt låder alltid dervid, så snart den genom något verldsligt band känner sig lörenad dermed, och detta är just statsreligioners sördömelse. Så lika, i visst hänseende, derför också nutidens rörelser i politiken äro med dem i religionen, så olika äro de dock till sin natur, hvarför de också aldrig böra sammanblandas. Bort derför med all, af staten föreskrilven, religion, hvarigenom medborgarnes samveten bindas, bort med allt statspresterskap, som är mer en politisk än religios institution, blott så kan det bli sann religions-, sann samvets-srihet. Lät hvar och en tillbedja Gud i Christo så som han finner mest tillfredsställande tor sin själ,