IRNSÄNDT. HKatkaolåker oc Läsare. Det var en tid, då relisiositeten låg likasom dvala. då hvarje bekännelse, nöjd med det lugn, den ändtligen, elter häftiga tvister och blodiga strider, tillkämpat sig, syntes nöjd med den bestämda formen oca luent idkade sin gudstjensl, enliet ritualen, Oftast utan ait viaare tänka på bvad den innebar. bet tycktes vara ett slilla, religiöst lil, da presterna och Åheologerna ej hade vidare att göra, än alt piedika, viga, döpa, å2e pattvarden och begratva, samt framför allt taga ut sin tionde, sina påshören, julsalvor och oller, sin likstol, sina skriltpenningar och öfsiga stola. Hvad som är såhert, är, all denna dd var en beqvåm tid för bade prester och åhörare: de sorre behosde blott lorrätta, de sednare blot iakttaga ceremonierna och dermed var allan rå tsärdighet uppfylld, frid och samvetsro vunnen. Ja, visserligen, nattens frid och sömnens ro; men det sanna lilvet fanns der ej; det märktes också genast, aa de oroliga själarne började vakna ur sin sJummer. Da sago de sia om efter ljus; men kunde ej finna något; ty dess väktare hade bjudit till att stänga det ute så mycket som möjlist, sor att inbilla de lattrogne, att allt ljus homme blott från och genom desse väktare sjellve, i del de dels tycktes böra till ett släste, hvars blick har ett skenbart ljus i mörkret, i hvilket det också bäst ser sitt rof, dels da och da lät de yrvakne anse lyktgubbarne öfver vantrons träsk och kornblixtarne på sanatismens askhimmel for strålar af det sanna ljuset. Länge kunde sadant gyckel dock ej tillfredsställa de elter dager tränglande. Då passade en annan sort af ljusets väktare på tillfället och lände upp en hop mer och mindre lysande konstgjorda ljus, som de kallade silosoli, dets för att sorvana med de upptäckter, som otvifvelakligt derigenom gjordes af ting och deras egenskaper, hvarom man sorut ej hade någon aning, dels för att nu ater inbilla de ester ljus langtande, att intet annat ljus funnes, än det menniskorna tände åt sig sjellva, ingen annan verld, jord och himmel, än den de skapade sig sjelfva, ingen annan rättfärdighet, än den egna. Med ilver omfattades dessa shensanningar af de lättrogne och så upphommo encyklopedister, uationalister, pantheister o. 8. v. Mot dessa uppträdde naturliatvis det gamla mörkrets försvarare i sin krassaste gestalt, och så uppkommo pieltister, läsare, jesuiter i hvarje form, och sjelsva katholicismens hydra, Som städse framsmuvit i tysthet, började åter uppresa sitt hufvud, en gång så krastigt nedgråsdt af relormationens llerkules. Under dessa strider mellan morkret och det falska ljuset, bvarunder ingen kunde känna sig belalen, framskredo imellertid såväl vantrons naltt, som tvihlets skymning; sanningens morgon började gry, och dess sol kastade redan klara, lifvande strälar; alla, som ej voro belåtna med blott yttre former, jordiska svylten, kände mer och mer pehofvet af alt tillegna sig det högre ljuset, som allt renare hörjade att sprida sig senom de fallande dimmorna; hvarken det konstgjorda mörkret eller ljuset kunde längre fjettra eller tillfredsställa; den emanciperade menniskoanden losryckte sig mer och mer från de band, hvarmed egennyttiza ledare omsnärjt den, och striden blef derigenom blott bäftigare och mera invecklad; ty nu stredo ej mer tvenne hufvudmakter om sexren, utan hvar och en stred för sin sjals frihet. Ålt derigenom en oerbörd jäsning i andans verld skulle uppsta, är naturligt, och just i denna jäsningsperiod, såvål i religiöst som rolitiskt hänscende, är det vi nu lefva. Alla krafter sträfva till lelhet, till osverensstämmelse med sig sjellva och hvarandra, till förening med det likartade; så uppkowmo i politiskt hänseende dessa inre, om också äunnu ej vitre, atminstone i detta 9 — — — 2