Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1845, sida 2

DD0ä NN ————— — — gande nejden, att det spökade i kyrkan. Väl kunde pastorns piga icke anderlåta, vall, för några af sina bekanta, omtala verkliga sorhållandet, men icke desto mindre bibehöll sig detta rykte hos allmogen, hvilken är särdeles böjd för iron på spöken. En mild och vederqvickande sommarafton befann sig ett förnämt resande herrskap, en äldre herre och hans unga, men dödssjuka maka på vägen till en berömd höhmisk badort. Den lungt lastade resvagnen, hvarpå, utom herrskapet, en kammarjungfru och tvenne betjenter hefunno sig, drogs af posthästar, hvilkas liflighet dock måste lyglas af postiljonen, emedan det sjuka fruntimret icke kunde uthärda att åka fort i bergstrakten. Hennes tillstånd gjorde det likväl till en pligt, att söka upphinna badorten samma valt, emedan de resande kommit från en aflägsen ort och under sin resa vanligen varit nödsakade att tillbringa nätterna i någon by, der ingen läkare-hjelp varit atl tillgå. Den gamle herrn, djupt bedröfvad, visade sin maka de kärleksfullaste omsorger; gang efter annan tryckte han hennes utmärglade hand till sina läppar, och frågade med bekymrad röst: oOm kuddarne lågo beqvämt, om vagnen icke stötte för mycket, om man skulle åka långsammare, och dylikt. Det var just i nytänduingen, den mörka himmelen var endast upplyst af stjernorna, och man kunde blott igenkänna de närmaste föremålen. Vagnen for långsamt utför ett högt berg. Den sjuka jemrade sig; med orolig ifver frågade hennes man postiljonen huru längt det ännu vore till badorten, och hörde med tilltagande ångest, att de ännu hade en god timmas väg, om de skulJe resa långsamt; att detta berg vore det sista, och all man snart skulle komma på en god och fast väg. Då de resande hunnit ned utför berget kände sig den sjuka så angripen, alt man måste stanna. (Forlsättes.)