Hvilka äre Honungamaktens verkliga vänner? Vi bafve i en föregående artikel yttrat några ord om ade moderate och ede radikalev, och dervid ej kunnat underlata alt förklara värt ogillande af detta aprutninasoch jemkningssystemo, som kallar sig emoderantismo, hvilket Aftonbladet för ännu ej 47 månader sedan benämnde aförhatligto, och detta med rätta; ty att pruta med det sanna sjelf, att vilja göra två gånger två till 5, 7 eller 9, alll efter. comständigheternaso kraf, lär väl aldrig kunna lörsjena att kallas annat än dlsörhatlligtoAlltså kunna vi ej annat än i allo instämma i Lamartines i N:o 64 af denna tidning citerade yttrande och Afionbladets för 17 månader sedan dersid ejorda, af oss i samma N:o införde, träffande kommentarier. Yrkandet från den f. d. mest radikale af våra publicister — nu utsifvare al tidningen Vinterhlade. — att oppositionen nu mera ej bör handla enligt samwa bestämmelse såsom fordom, kunne vi för vär del ej underskrifva, innan det blir till fullo bevisadt, att de principer, som oppositionen sökt genomdrilva, i ett eller annat fall vore ej med det sanna och rätta öfverensstämmande. Att deremot oppositionen i sin ton och sina uttryck behölt modereras, erkänna vi gerna, och förklara oppet, alt vi härutinnan med nöje erfarit en amoderationo. I ord och åtbälvor kan man aldrig vara nog ämoderato, men i grundsatser bör man ej låta aprulao med sig. 4De moderaterv iakttaga, åtminstone i sina beskyllningar mot olikt tänkande, ej den moderation, man väntat sig att hos dem sinna. Så antydde Riksdagsfullmåktigen Sahlström i sin ryktbara förklaring ej otydliat, att alla de, som ej tänka lika med honom, äro fiender till konungamakten och ordniugen, och i ett Bondeständets plenum för några veckor sedan yttrade denne eamoderateo man i all modesti, att ban var aliktänkande med hela den civiliserade verldeno, hvilket yttrande vi här endast vilja angisva såsom et litet prof på åde moderateso tanka om sig sjelfve. Deremot skole vi yttra oss något närmare om hans indirekta anklagelser mot alla icke-moderate, att de nemligen ej älska konungamakten och ordningen, och vilja derföre här söka besvara den frågan: IIUilka äro konungamaktens verkliga vänner? Det finnes i politiskt hänscende, likasom i religiost, vissa hypokritici. De, som skrymta i religiast hänseende, äro slitise kyrkogängare, citera i alla sina yttranden Bibelns ord och sucka djupt öfver denna verldens barn och nästans svåra synder, men i botten på deras själ ligga de skamligaste laster förvarade. De ater, som skrymta i politiskt hänseende, tala städse om sin kärlek till konungamakten och Konungens person, föra städse de Kungliga prerogativerna på fungan och beskylla olika tänkande för att bata ordningen, vara fiendtligt sinnade mot konungen, umgås med demagoziska stämplingar? elc. Men hotas verkligen Konungens person sker en revolution i Staten, då lemna de den dyrbara personen i sticket, gömma sig beskedligt undan, till dess krisen väl är öfverstånden, då de åter framträda, för ait bylla den nya regimen och göra sig till dess gunstlingar. Alla Staters historia — vår egen ej mindre än andras — konstatera detta forhällande. bessa skrymtare torde väl minst af alla förtjena benämningen: konungamaktens verkliga vänner. Ater andra finnas, som, födde och uppfostrade i fördomar, endast i en oligarki af Aristokrater, så verldsliga som andeliza, se ett stöd för konungamakten, och som vid hvarje yttrande från folket, vid hvarje antydning, från press, eller representation, om folkets behof och önskningar, se konungamakten hotad, ehuru de endast är deras egna prerogativer, som äro i fara. Desse, som tro sig fodde att stå tbronen nära betrakta sig sjelfve såsom en llik af den kundliga manteln, der de dock endast sitta som ett slavs hästslunaor: och försökan att fillbakavjcsa ga2 ———————— —