L — — — — — — — äB— sällskapet jublade och bekymrade sig icke om traktens skönhet. Joseph stod länge försänkt i betraktelser. En skärande falsk sång, som skallade från hyddan, väckte honom ändteligen ur hans drömmar. Missnöjd vände han sig om och — vid bröstvärnet, icke långt ifrån honom stödde sig hans sköna obekanta. Hon hörde till sällskapet i hyddan, men hade obemärkt gått ut, för att njula af solnedgången. De igenkände hvarandra genast. 0 Gudl)5 suckade flickan knappt hörbart, under det att rodnad och blekhet vexlade i hennes ansigte. Hon måste hålla sig fast i bröstvärnet. Hans öfverraskning var så stor, att hans knän svigtade och flera sekunder förgingo innan han helsade. Blyg, men med himmelsk vänlighet besvarade hon hans helsning. Båda tego, men Maria fattade sig först: Huru skönd, sade hon till honom, oHhuru hänryckande skön är icke denna utsigtiy vacklo svarade han, i det han häftade de brännande blickarne på henne, huru mycket mera hänryckande är icke den syn, som andleligen blifvit mig förunnad att äter njuta! Blygsamt nedslog hon sina ögon; då vexte hans mod; 90. min fröken! sade han, kommer ni verkeligen i håg mig? Ack! visste ni hvilken möda jag gjort mig att återfinna er! Allt hopp hade jag uppgilvit, och nu i dag denna namnlösa lycka i Han fattade hennes hand och tryckte den mot sina läppar. Kommer ni ihåg mig? Frågade han häftigare. Ett sakta oJa!o hördes, och handen blef icke tillbakadragen. 01 visste ni hvad jag lidit! fortfor han, blickande henne eldigt i ögonen. Hvisste ni huru jag förgäfves sökt eder i den stora staden, och nu ändteligen finner jag er så oförmodadt här på det ensliga berget, här i Tysklands skönaste trakt, och — o, lycka! — ensam. p. Hon kastade en ängslig blick öfver till hyddan.