DEN IIEMLIGIIETSFULLXA SÅNGEN. MUSIKALISK NOVELL, AF GUSTAE NICOLAI. (Ofversällning.) Man gaf Romeo och Julie. Med spänd uppmärksamhet riktade publiken sina blickar på skadebanan; endast två personer, en yngling och en ung flicka, gåvo ingen akt på piecens gäng; de sågo endast hvarandra, deras liljertan klappade för första gången hvarandra till mötes. Hon salt i en af de förnämsta logerna; han stod midt emot henne, på Parterren. Hon hörde till de högre kretsarne; han var son af en sattig organist; hon en rik grefvinna, han en fattig konstnär. Genom en gynnares försorg hade det blitvit honom möjligt, att fullända sina musikaliska studier i hufvudstaden. Aftonen löre sin återresa till hemmet besökte han ännu en gång theatern. Just som han ärnade gå in i huset, hör han en vagn köras fram; han vänder sig om, ett lysande equipage stannar, ett äldre par, herre och fru, jemte deras dotter stiga ur densamma. Under det alt föräldrarne vexla några flygtiga ord med en bekant, på hvilken äfven dottren helsade, finner Joseph tillfälle, alt närmare betrakta denna sednare. all bloden tränger sig tll hans hjerta; en skönare qvinlig varelse har han aldrig sett. Då riktar sig hennes lugna blick på honom, men förvirrad sänker hon åter sitl öga. Hon känner sitt hjerta bäfva; hennes drömmars ideal står framför henne. Ännu en gång höjer sig hennes blick, den mötes af strålarne ur ynglingens ögon, och begges öde är afgjordt. Josepii ilar till parterren och ser straxt derefter samihhen inirhaa i logen. Han darrar af väntan, att flickans ögon skola uppsöka honom. I början talar hon med modren, derol mönstrar hon logerna; ändteligen svafvar blicken ned på parterr; nu har hon funnit hvad hon sökte, ty en flygtig rodnad färgar hastigt hennes kinder. Minuter förgå, innan hon vägar all äter se dit; men nysikenhelens drift är för mågtig: darrande upprepar hon sitt försök, —