Då Bijou hörde sitt namn nämnas, spetsade han sina öron, stannade ett ögonblick och föll derpå åter in i sin vanliga, raska gång. Och det är således är fasta föresats alt söka er en plats bland Invaliderna. — Jag är väl nödsakad att söka blifva upptagen någonstädes, emedan jag hvarken har hus eller hem; och som jag är stoll som kungen sjelf, villjag icke äta någons nädebröd. — Dock med undantag af regeringens ? — Vill den icke upptaga mig, så må den gifva mig mitt ben tillbaka! — Aro edra papper i ordning? — Mina papper? Ilvilka papper? . — Edra papper, med hvilka ni skall ådagalägga er behörighet att blifva upptagen bland Invaliderna. : — Ar detta träben och detta kors icke nog? — Del äro de visst icke, min vän; vi letva i en pappersverld. Man skall påstå er hafva två ben, så sramt ni icke kan med svart på hvilt styrka, att motsalsen eger rum. — Ser jag då, kanhända, ut alt vara en lögnare? — Men reser ni verkligen utan papper att legitimera er med? Ni reser då, stackars menniska, alldeles utan någon nytta. — Bah! Låt mig bara sörja för det sjelf! ... Jag behöfver endast att visa mig. — Hör på... jag tager icke nu vägen till Paris, men skall vara der den iste December. Här har ni min adress, kom då till mig, och jag skall sälla himmel och jord i rörelse för er. — Tack skall ni ha; jag tänker dock att till den tiden vara en välbeställd medlem af Invalidsamfundet. ben resande smålog åt sin nye väns tillitsfulla hopp, tog ett kort upp ur sin portfölj och gaf honom det med de orden: Ni frågar efter general L..., gif mig ert hedersord derpä.