tin Tarbes, sann jag hvarken far eller mor, bror, syster, hus eller nagonting. Jag hade den hugneliga utsigten alt nödgas dö af svält, enär jag icke kunde något handtverk, och var alltför god soldat för alt kunna läsa; jag gjorde då en hygglig, vacker och ni kan tro äfven förmögen enka min uppvaktning. Det skulle stått bra härdt åt, om icke den tappre Cornelte skulle vunnit Franciskas hand och hjerta! Enkan hette Franciska. Jag gille mig med henne, min stackars hustru ! Hon var älskvärd, mild och god som en engeli9 Soldaten astorkade med alvigsidan af handen de tårar, som tindrade fram ur hans ögon, och fortsalte sedan med en fast och säker stämma: — Alt hvad vi egde stod hos en förbannad skurk, som har spelat bankrutt och rymt sin kos, hvart vet icke hin; han har tagit vårt bröd med sig. bå inträdde, iställe för det sorglösa, glada och tadelfria lit, vi förut förde, och som på ett så snöpligt sätt fiydde från oss, elände, hunger, köld och skam, och togo sin piats vid spislen, der elden felades.n Ä ben resande ahörde, rörd, denna naiva berältelso. Gustaf gick förut vid hästens hufvud och klappade dess silkeslena manke. Vi hade ett barn, en liten gosse, som var vid pass lika gammal med er, han dog först, han dog al brist på skölsel! ... Hans moder följde honom snart efter, och jag ... jag hade gerna skjulit mig för pannan, så framt min stackars Franciska, som var fromheten sjelf, icke hade uppmuntrat mig att, underkastande mig Försynens skickelse, modigt härda ul min bestämda tid. Kojan, i hvilken mitt barn och min bustru uppgäfvo andan, tillhörde mig icke längre; jag måste lemna den. Af all vår egendom hade jag icke öfver mer, än litet öfver 600 Fr. i penningar och denna lilla häst, som Franciska böll så mycket utaf: stackars Bijou, som vi begagnade lör att föra våra grönsaker till torgs.