undamålsenlighlef och verksamhet, och mot dessa invänder man: al All de äro onödiga: emedan så snart inköpandet af frömmande varor al brist på penninsar eller andra sorballanden blifyer för oss skadligt, så upphör det ovilkorligen af sig sjelf, åtminstone är detta förhållandet vid fariljers ömsesidiga handel och vandel med hyaraudra och bör vål älven ega rum i fråga om de olika folken. bo) ketorsionen är längt ifrån att vara ett botemedel mot det onda, utan rent af ett dess förökande — endast ell sordersligt esterapande af forderlliga atgärder. Hvad nu det första vidkommer; så är det ju lält all inse, hurusom här icke är fråga om handel emellan den ena staten och den andra säsom sausåldtheter, utan om handel emellan de enskilte individerna i den ena eller andra staten. Ty naturligtvis skall en stat såsom en samfäldhet betraktad, nog, för savidt det beror al dess beslut, afhalla sig från handelstransaktioner, som för den kunna vara skadlige, då deremot de enskilte folksmedlemmarne nog kunna hafva interessen och åtrå, som stå i strid med det allmännas eller samfäldbeten, och hvilka, om de få obehindradt befordras, väl kunna göra väsendtlig skada ät det allmänna bästa. Detta är klart i sig, men blir ännu tydligare om man erinrar sig, att såvida en, någon viss familj tillhörig, medlem skulle obehindradt få afyttra sa stor del af de för hela familjens uppehälle nodige lissmedel, som han hunde komma öfver, och detia endast för att tillfredsställa sin hag för nöjen och öfverflöd; så skulle familjen derigenom råka i nod. Samma förhållande är det med ett folk. Om också flertalet af en nation kan af brist på penningar (eller lilsmedel) känna nödvändigheten af att inskränka sina inkop (eller export); så kunna likväl tusentals af detta folks enskille medlemmar dock ega penningar, (eller lissmedel) hvilka de kunna använda på köpande (eller säljande) i utlandet, för att derigenom förskalsa sig en privat vinst. Men denna vinst tillkommer på det allmänna båstas bekostnad, och derföre tillkommer det staten, att med sin myndighet här träda emellan och se till att det allmänna bästa ej må lida någon skada genom de enshiltes oförnustiga begär. bet allmängiltiga beslut, som i sadant afseende fattas, kallas lag, och då denna lag är uttrycket af den allmänna viljan, så måste den enskille ovilkorligen derunder böja sin enskilta vilja, så länge lagen i gällande kraft existerar. Sammaledes förhåller det sig med påståendet om adärskapen i alt esterapa ett dåraktigt exempel;o det är ett ord utan inre halt. Hetorsionen är icke ett esterapande, utan ett gisvande af af liha för lika, ett passande svar på en gilven fråga och i handelspolitiken, som i all annan politik, bör väl gälla den gamla regeln, att fråga och svar böra stå i lika casus. Om 1. ex. 4 vill utfärda tullförbud mot B:s varor, derfor att C gjort det emot PD, så vore detta eu daraktigt esterapande; men om A gör det derföre att B först emot A vidtagit en sådan algärd, så sker detta icke för att apa ester, ulan sasom nodvärn, och är förnuftigt samt svarande emot ett lolligt ändamål. All mensklig vexelverkan, (staternas och samiljernas savål som de enskiltes) står förnuftigtvis under en allmän jemlikheislag och kräsver en likhet i rättigheter i frihet och i välvilja, eller om ena parten lossäger sig från dess utölvande al reciproc ocilet såsom enda medlet alt återställa