STUDIL, der Masamiello är framotuin:! med en morkfärgad yllemössa, barhaisad och ullen annal pat än en skjorta. be begge vännerna Atski ir nit 108 terse hvarandra. Samma natt dvaltor vägen till Rom. Masanielio deremoöt, utmattad af denna scen, lade sitt hufvud tiHl byila på sill orongoit och insomnade. Följande morgon vaknade han vid ljudet af klockorna, som: kallade de trogne till kyrkan. Han stod upp, gjorde sin bön, tog på sig sina situpla siskarekläder, gick ut, tog vågen öfver Mercatoplatsen och inträdde i kyrkan del Carmine. Det var Vår Fru af berget Carmels dag. Kardinal Filomarino läste messan. Kyrkan var fuli af folk. Vid åsynen af Masaniello, öppnade massan sig och gaf rum för honom. Efter messans slut, besteg Masaniello predikstolen och tecknade till folket, alt han ville tala. Alla stannade qvar, och det blef en djup tystnad, enär en hvar önskade höra hvad han bade all Säga. yvänner, sade Masaniello med en sorgsen men lugn stämma, J voren slatvar, jag har gjort er till frie män. Om J ären värdige denna frihet, å värjen den, ty nu är det endast er sjellve, som det kommer an på. Man har sagt er, att jag ville göra mig till konung; det är icke saont, och det svär jag er vid Christus, som har villat med silt blod på korset friköpa menniskorna. Nu är alll slutadt emellan mig och verlden. Det anar mig, all jag icke har många timmar igen alt lefva. Erinren er fördenskull, vänner, den enda bön jag någonsin gjort er och som ni lofvat fullgöra: när J fån höra min död, så läsen ett Ave Maria för min arma själ. Alla de närvarande lofvade honom det ånyo. Då gaf Masaniello massan en vink alt aflägsna sig, och genast aflägsnade den sig. Blilven ensammen, steg