Salvator Rosa satte sig bredvid sin väns säng. oHsvad är din afsigt? srågade Masaniello. Dadstanna dvar vid din sida och dela ljuft och ledt med dig. — Du är en dåre, Salvator, genmälte Masaniello. Må jag, som Herran vall till sin utkorade, med lugn afhida kalken, det återstår mig all toma, ty jag kan icke, jag bör icke handla annorlunda; men dig, Salvator, drifver icke något oundvikligt öde, dig binder ingen ed, all stanna qvar i detta skändliga Babylon, det är en dårskap, en sörblindelse, ja ett brott. — Jag skall dock stanna qvar, sade Salvator. — Du skall bringa olycka osver ditt eget hufvud, utan att rädda mig, Salvator, och all onödig uppoflring är oförstånd. — Hände hvad som hända vill! genmälte Målaren. Del är min vilja. — Det är din vilja, säger du? Och dina systrar ? Och din mor? Med samma du har erkänt mig för din ehef, har du gjort försakelse af din vilja, för att underordna den min. Nå väll min vilja, Salvator, är ati du nu på stunden lemnar Neapel, begilver dig till Rom, kastar dig för påfvens fotter och anropar honom om alflat för mig, ty saumelikt kommer jag alt dö, utan all mina liender letuma mig tid att bereda mig. Förstår du? Så är min vilja. såsom din chef ålägger jag dig att fullgöra denna min vilja, såsom din vän besvär jag dig derom. — Det är godt, sade Salsator, du skall blifva åtlydd.o Sedan upprunlade han en duk, drog upp ur elt fodral, han bar i sin gördel, sina penslar, dem han, äfvensom sin värja, aldtig var utan, och vid skenet af lampan, som brann råa bordet, målade han utan förberedelse, endast ledd af ögonblickets hänförelse, med en säker och snabb hand detta sköna porträtt, som man än i dag ser bredvid dörren i första rummel af det Museum i Neapel, hvilket bär namnet