M ANI E L L 0.) EFTER A. DUMAS. — Men hvarför låter du förtvislan på det bär sättet bemäktiga sig dill bröst ? frågade Salvator. — Emedan, uti sakernas nuvarande ställning, jag ensam skulle kunna leda detta folk till det mål, det en dag troligtvis kommer att ernå, men i morgon, i natt, om en timma skall jag, kanhända, icke mer vara tillhands för att leda det. — Och hvar skall du då vara 27 Masaniello såt ett sorgset småleende svälva öfver sina läppar, lyfte en momang sina blickar upp mot himmeln, sänkte dem åter på Salvator och sade till honom: oDe skola döda mig, min vän! För 4 dagar sedan försökte de att lonmörda mig, och deras aflsigt förfelades, emedan min stund icke var kommen. förrgår förg 14 de, mig, och lyckades de icke att ombrins: mig. så fingo de mig ålminstone galen. Det är en försynens vink, Salvalor. Nästa försök, de komma att göra mot mill lif, skall blifva det sista. — Men hvarför kan du icke, med den varning du bekommit, hålla dig hemma och på så säll förvara dig för deras försål2 — D skulle säga, alt jag är rädd. — Men du kan ju omgitva dig med vakt hvarje gång du går ut i st iden? — De skulle såga, att jag vill upphäfva mig till konung. — Men man skulle icke tro det. — Du har dock trott det! Salvator lutade, rodnande, sin panna, ty det låg så mycken mildhet uti Masaniellos betoning af rösten, då han gaf detta svar, alt detsamma icke var en anhlagelse, utan en förcbråctse. oNå väll svarade han, ske Guds vilja. ) Se N:o 52, 53, 54, 55.