fe — —4l4—— — — —— —— — —. de intyga; att han endast villat lätta skaltkammaren från den bördan att löna alla desse snikne och prejande tulluppbördsmän, isynnerhet som det årliga beloppet af de till dem utbetalta löner med en tredjedel öfversteg hvad pålagorna inbringade, och lofvade, att, sedan Neapel erhållit försäkran på ett framtida öåvaldt åtnjutande af sin af Carl YV beviljade skattefrihet, icke allenast sje If bidraga, utan äfven använda sitt inflytande på folket till befordrande af allt hvad nyttigt och gagneligt kunde vara för konungens tjenst. Dereller gingo de begge in i ett rum, der kardinal Filomarino väntade dem, och nu började desse trenne män emellan, så olika till stånd, karakter och ställning, en djuptgaende diskussion öfver konungamaktens rätiighefer och folkets interessen. Som denna diskussion drog ut på tiden, började solket, då det icke såg sin anförare komma tillbaka, blilva oroligt och skrika högt: Masaniello! Masaniello! När hertigen och kardinalen visade sin oro öfver dessa skrik, som. blefvo allt högljuddare, smålog Masaniello åt deras rädsla och sade : J skolen så se, Messignori, huru lydigt Neapels folk är. fan öppnade fönstret och gick fram på altanen. vid hans asyn höjdes alla röster och ett enda rop HÖd: Lefve Masaniellob Men Masaniello gjorde icke vidare än lade fingret på munnen, och på ögonblicket inträdde en dödstystnad bland detta annars så lifliga folk. Då sade han med sin vanliga röst, hvilken hördes af alla, så stor var tystnaden : : Det är bra. Jag behöfver är icke mer; aslägsne sig då en hvar härifrån, och det vid lifsstrasl. Straxl aflägsnade sig en hvar utan någon anmärkning eller ge nhsägelse, och 5 minuter efteråt befann sig denna nyss förut af mer än 100,000 menniskor iillspärrade plats aldeles tom, med undantag af skyltvakten och lazaronen, som höll Masaniellos häst vid tygeln. Hertigen och kardinalen vexlade ett par häpna