Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1845, sida 1

vw OM 8 C i gång således möjligheten att från utlandet förvärfva oss penningar och varor — kort sagt all utländsk handel — göras omöjlig sålänge och intill dess en utförsel af penningar och införsel af varor antingen på tillåten eller otillåten väg bar återställt det rigtiga sörhallandet emellan varuvärde och penningevärde. 5) Om man genom en dylik betraktelse kommit till den ölvertygelsen, att bopandet af penningar öfver en viss gräns är ändamalslöst, ja rent afskadligt; så kan dock uppstå den frågan, om det icke kunde vara nyttigt och nödvändigt, att så länge pålägga ett folk och dess utåt riglade verksamhbet ett band tills det förvärfvat sig en passande mångd penningar och derefter endast rigla uppmärksamheten derpå, att penningestocken ej förminskades? och således vara tillfreds endast Handelsbalansen ej visar sig vara ogynnsam? Båda dessa frågor böra besvaras med nej. Hvarje folk köper från andra nationer sädana varor, som för detsamma har största värde. Har det exportvaror — och sådana selas ej ett industriöst folk — så inför det penningar för sina exportartiklar, i stället för varor, om sådant är fördelaktigast; och bärtill behösves inga regeringsåtgärder, utan kan man öfverlemna allt dylikt åt privatinteresset såsom den allrabästa sporren. Köpmannen, som uppköper för 4000 Rdr varor i bemlandet, för att afyttra dem i utlandet, skall utan tvifvel, sedan han sålt åt utlänningen, taga sina penningar hem, om hemma är brist på penningar, och han således för dem kan köpa mera varor, d. ä. vinna mera, än om han köper för sina penningar varor i utlandet och inför dem till försäljning här hemma. Handlade ban annorlunda vore han en dåre. Ännu onödigare äro regeringsåtgårder att förhindra landets utblottande på penningar. De utländska varorna blifva vanligen betalte genom export-artiklar, d. ä. export och import balansera hvarandra, och de ömsesidiga fordringarne och skulderna godigöras och uppgöras genom vexlar utan export af kontanta valutor. Härvid måste dock i hågkommas, alt man bör ej taga i betraktande förhållandet emellan inlandet och ett eller annat främmande land, utan alla främmande länder, med hvilka inlandet bar handelsrelationer. Shulle likväl undantagsvis en större import, än export, äga rum, så att sörsändning af ädla metaller måste ske, då har detta antingen sin grund i en stor rikedom på ädla metaller i det land, från hvilket de utföras, uppkommen genom drift af bergverk som gifva ädla metaller äfvensom genom sådana metallers söregående starka inströmmande från utlandet, och i sådant fall kan en stor import af nyttiga varor endast vara önskvärd; eller också har den större varuimporten sin grund i tillfälliga orsker, utan alt vara betingad af ett ölverflödigt förråd på ädla metaller i inlandet. I sådant fall vänder sig vexelkursen mot det importerande landet och åstadkommer en återställd jemnvigt mellan utoch införseln af varor. Om nemligen ett land måste sända det andra metalliska valutor, så ökar sig efterfrågan af vexlar om vexelkursen stiger. De från utlandet kommande varorna blifva naturligtvis derigenom dyrare, hvilket åstadkommer en minskning i införseln. be inhemska varorna kunna deremot säljas till större vinst i utlandet, emedan veslarne på utlandet säljas till hogre pris, hvilket verkar till större export. Således astadkommes genom sjelfva rörelsens natur ett rigtigt lörhallande emellan import och export, och farhägan, alt ett land genom stor varuinfsorsel skulle förlora den för dess rörelse nödiga mängden af penningar visar sig äfven såsom ogrundad. Också bekräftar ersarenhelen denua theoretiska grundsats, enär få europeiska länder blifvit utblottade och utarmade genom sin varu-import, eller hasva derigenom råkat i föriall. Till allt detta bör dessutom tillfogas omöjligbeten alt uppgöra en noggrann handelsbalans. Ty, utan alt nämna de ineller utsmugglade va