Öfver Handelsbalams Efter D:r Wolfgang Schiitz. För att eftervisa, hvaruti merkantil-systemets nhängare irra sig, måste man ådagalägga: 1; Alt penningar, ehuru en ganska nyttig betåndsdel af national-förmögenbeten, likväl ingaunda förtjena ett uteslutande företräde. 2) Att penningar sjunka i pris, i samma mån som tillgangeu är ölverslodig. 3) Att penningarne strömma till utlandet, i samma stund de der finna en större efterfråvan, eller man för dem der får mera, än i inlandet. 4) Att Regerings-åtgärder, hvilka halva för afsigt att hindra ett dylikt utströmmande, antingen äro rent af skadliga, eller utan förmåga att motsvara ändamålet. 5) Att, di ett folk ej är pålagdt något tvång i sina förhållanden till andra nationer och i olrigt är industriöst, så skall det bade förse sig med sitt bebof af ädla metaller och andra förnödenhetsvaror, utan all mellankomst från statens sida; samt att detta folk ej genom fria handelsförhållanden löper ringasto fara att utblottas på penningar. — Saledes: 4) Penningen, i och för sig, har intet värde för omedelbart förbruk eller brukande, utan den är sastmer en representant af andra egodelar, ämnad att underlätta deras öfvergående från en hand på en annan, och således endast att betrakta sisom ett national-ekonomiskt medel. Ju billigare detta medel är, ju mindre guld och silfver, som erfordras för att åstadkomma e30delars cirkulation, desto bättre. Och liksom det utan all sråga skulle vid ett privatsöretag vara en dårskap, att, hvad man kallar, hälla en större kassa än nödligt är, likaså och i högre grad dåraktigt och ändamålsvidrigt skulle det vara af ett folk, alt endast hopa penningar utöfver sina hehofver. Penningar bafva visserligen egenskapen att vara al elt allmänt värde och en varaklig egendom, hvilken icke, liksom mat och dryck, i hast kunna slukas; men deras värde beror derpå, att man för dem kan anskaffa sig hvad man eljest önskar, eller. har bebof al — och, om nu detta ändamal kan ernås genom en ringare summa, så är sörvärsvandet af en större summa, än den, som räcker till för att skalfa oss våra önskningar och behof uppfyllde, sullkomligt ändamälsvidrig, dh sörnultigtvis både önskningar och behof, huru öfverdrisna de än må vara, dock måste basva en gräns. Guld och silfver äro visserligen ett varaktigt kapital, men månne en nations jord och grundegendom, vågar, verk, al jern och sten uppbygsde, äro det mindre? Skulle det väl vara rimligt, eller ens möjligt, att gilva nationalhusbållningen en uteslutande rigtning åt samlande af guld och silsver, om dessa redan funnos i efverslöd vid sidan af en kännbar brist på andra egodelar? Guld och silfver äro visserligen en mycket upttig beståndsdel i nationalsörmögenheten; men icke mindre nyttig är älven plogen och mangfaldiga andra verktyg. Ånskalsandet af ett för landets bebof tillräckligt antal plogar och andra verktyg är i högsta grad önskvärdt, då detremot anskaffandet af ett antal, öfverstigande bebofvet, vore fullkomligt vansinnigt. 2) Hvarje varas pris bestämmes till sist af förbållandet emellan antalet af falbjudande och efterfrågande. Okar sig antalet af salbjudande, men untalet af efterfrågande, eller köpare, förblifver detsamma, då sjunker varan i pris, ochi omvändt förhållande stiger det, varan ma heta guld och silfver, eller hvad eljest som belst. Riktigneten af detta är man i allmänhet villig att erkänna, och hyser man endast betänkligheter, då fråga är om kontanta valutor samt, förmenar sig då kunna och böra göra undantag från den allmänna regeln. Om 40, eller 400, eller 4000 menniskor, genom lyckliga spekulationer, dragit till sig stora penningesummor från utlandet: så äro visserligen mera penningar då — c — — — —