Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1845, sida 1

då de brötos och like hungriga tigrar rullade öfver de hvita sandfällen. Del är ell ängiartvgy, sade Möns, under det ban med kraftig hand styrde den numera slott plifna båten genom bränningen. vSkosa om seglet, wil! Dock lål bil Kryssa upp mot denna kultje är i alla fall vansinnigt Vi vilja derfore alminslone uppfyra vår pligt som lotsar och ila de i nöd stadde till hjelp.m Seglet sylide sig: gungande slög den slarka sarkosten öfver de kokande, susande vågorna den sasaväckande lågan till moles, hvilken allt mer nalkades. Suari urskiljde man aktern, till hälften i slianmOT. I l:orta mellanrum sollo långsamt bortdöende nödskott, som uti vindens tjut, uti det nu utbrytande äskvådrels susande och brakande, knappast voro all urskilja. anblicken af det brinnande fartyget, hvilket, liksom slöge det på stormens vingar, kom allt nårmare, var så egendomligt storartadt, all de i båten varande personerne, ehuru sjellve i lisslara, glömde allt omkring sig, och endast förvånade åSkådade det obeskriftigt förfärligt sköna shådespelet. Så långt ögat räckte, synies hafvet i purpurglans, öfver viken guistorna, liksom lätta dun, af stormen slungades vid omkring. livinande, brännande, slammande dret vinden lösryckta lågändar, segeltrasor, spiror och slänger från sarlyget i de rasande vågorne, och en bred, glänsande eldstrimma, ö5mnadlirad af hest klagande liskmåsar, syntes i kölyattnet och beläckteo det skummande halvet med en blixtramle glodmantel. Nu resle sig farlygel liksom en vild häst; en förfärlig vag slungade det ännu en gåäng upp och lil det derefter susande och brakanae äter falla på sanden. Et hjertskärande gemensamt skri, sramkalladt af den utomordentligaste sorvillan, stramträngde till den lilla båtens besättning. perpå tystnade allt äter; endast vindens tjut, vågornas brusande och rytande, emellan cldens brahan—— ———— ö TAL —— —