Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1845, sida 1

te sig i sin kappa, ty luften, ehuru lugn, var ändock kall. Ötver hafsytan hvilade dödens stillhet; den liflösa naltens öde tystnad. De troga vågorna böljade i långa, breda bågar omkring farkosten, höjde och sankte den, och ryckte den derefter med fruktansvärd bastighet utåt öppna hafvet. Fyrarne blixtrade, like spoklika meteorer, endast ur fjerran och brunno allt mer och mer dunkla och svaga. Dimmor, formande sig til fantastiska — gestalter, uppstego ur hatvet och utbredde sig omkring den redlosa båten, liksom ett grått med briljanter stickadt bårkläde; ty stjernorna blinkade genom den dunstiga, tunna, sladdrande slojan. Till höger och venster visade sig skimrande strimmor, hvilka som malt silfver uppdöho ur det svarta valtnet. Ett doft brus nådde allt mer och mer de ofrivilliga seglarnes oron. lvad är det? frågade Theodor. Skulle ett sartyg vara i grannskapeten vNejo; svarade den gamle lotsen, odel är bränningens röst från sandbankarne. De spökhvila fälten, desse silfverslätter, som på alla sidor omgisva Oss, äro den at ebben alhöljde hafssanden, alla sjosarandes skräck; men för oss kanhända ett råddningsställe. Ser ni den breda lysande strimman rätt ut framför oss, omkring hvilken tusende brutna vågor likasom hafsspöken dansa? Det är Fogelsanden, och den der, längre till höger, den höga blixtrande upphöjningen, är Jällen. Gilve Gud, all vi kunde låta båten drifva upp mot den ene eller andre af desse! Då måtte vi väl med stigande flod åter vinna hojden at strommen före daggryningen; men rycker oss ebben ut i oppna SIOH, Så stär utsigten till räaaåniug allena hos Gudlo Förtvifslans lugn, som liknar sjelfförsakelsen, intog vid dessa ord alla passagerarnes sinnen. Båten dref allt hastigare, ty den mäktiga ebbstrommen hade fattat den med het la sin styrka. Ett sullkomligt lugn låg öfver desofvande hafvet; så mychet rysligare och mera skakande, som ej någorstädes syntes ett segel, ej nå