Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1845, sida 2

Men hans ijalskarrig het var så stor, alt heldre ville han låta föremålet för sin lidelse omkomma af hunger, än låta undanrycka sig detsamma. Efter någon tid yppade sig för Antonio tillfälle alt rymma ur fängelset. Han skyndade genast till dodskallekapellet, för all förskaffa siglvisshet om sitt oslers öde. Med en stor jernstång bröt han upp dorren till kapellet, men han fann icke något spår af sin lågas söremal: tillochmed hennes madrass had försvannit. Som han nu var utsatt för förföljelser frön alla håll, så blef honom ingenling annat öfrigt, än all tills vidare söka sig en tillflykt i det förlallna slotlets ödsliga ruiner och, med det understöd han kunde pårälna af sine fordne medhjelpare, lormiigen inqvarlera sig i desamma. Fatta var alll imad man erfarit af Antonios öde ur den bekännelse, som aslades af hans medhjelpare, hvilka genom de olvannämela blodsläckarne sett sig föranlålna alt, för all sjeltve icke misstävkas for ot mord, meddela domstolen allt hvad de hade sig bekant om sin patron, naturligtvis under ett försigligt fortigande af hvad de sjelfve brutit. Men efter iuonio sjelf hr man Satlö:unora aldrig förmäirkt set ringaste spår. For Anna var det icke tvilvelakigl, att han fanit i händerna på sloUets underjoriska invånare. Det var högst sannolikt, alt han stolt på dem under deras natlliga ströfverier, kanhända vågat all angripa dem, eller åtminstone att spionera på deras förehafvande, hvarigenom han fali dem besvärlig och tvingat dem att röja honom ur vägen. Den omståndigheten att de oila vändt lillbaka utan lissmedel, deras buttra uppförande mot Anna, hvilken de väl måste anse såsom en orsak till detta sförtrelliga störande, tvisten, den de hast med hvarandra en natt, och bloälläckarne på den enes kläder, — allt detta tillsammans höjde Annas förmodan till fullkomlig visshet. Efter fiera sorgsälliga elterspaningar funno rältsbetjenterna äfven räll på de obekamtas underjordiska boning, och det så mycket lätlare, som de till