——k—k— —— tu en innerlig kärlek. Men så sälla de kände sig i denna kärlek, så olyckli ga gjorde de deriganom en tredje person. Antonio, sonen till en närboende godsegare, hyste en blind lidelse för den sköna Anna och hade redan flera gånger sökt att närma sig henne, men hans inbillska; högdragna sätt att vara och Hans råa seder lände honom till föga r kmmendation. När hasf pu hörde omtalas Camulos förhållande till Anna, kastade han hela skulden till sin olycka på denne och beslöt att icke blott taga en lysande hämnd på honom, utan äfven att med väld förskaffa sig hvad han icke i godo kunde erna. Då Anna och hennes älskare en afton promenerade ensamne med hvarandra, så ofverföll ÅAulonio, som genom en djup forklädnad gjort sig oigenkännelig, dem begge, slog den afundade Camillo, som väl var honom öfverlägsen i dygder, men icke i kroppskrafter, med några väldiga knytnäsveslas till marken och bortförde med tillhjelp af sitt folk den olyckliga Anna, hvars motstånd var fruktlöst. Till en början, gynnad af den omständigheten att hans fa ler var frånvarande på en längre resa, gömde han henne på en vind. Men då han här icke ansåg henne vara I riktigt säkert förvar, emedan han snart erfor, att man örverallt anställde efterspaningar elter den saknade Anna, så beslöt han att utvälja sig ett särdeles förborgadt gömställe för sin lågas söremål. Till detta ändamål syntes honom mest passande hvalfvet af ett litet kapell, som låg på de yttersta gränserna af haus fars ägor bland ruinerna af ett gammalt förfallet slott. Detta kapell var ussmyekadt med ett antal dödskallar och benrangel. För längre tider tillbaka hade detta ställe ssäft i vanrykte för andar och spöken, hvilka der skulle drifva sitt väsen; men på senare tid hade en sådan mängd rysliga uppträden och händelser der tilldragit sig, att ingen vidare vågade sätta sin fot i denna nejd, och man bade tillspikat kapellets dörrar och fönster.