Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1845, sida 3

lemnade han pistolen till en betjent och sade till honom: cack och fråga min son, om han känner igen denna pistol som sin tillhörighet., Manies, som föreställde sig, att rålsherren skulle neka och alt han emellertid skulle afpressa honom ett löfte alt rädda Frans, började tro sig hafva råkat i en fälla, och sade, darrande på målet : a kMen, herre parlamentsråd, detta är icke hvad jag väntade. vr — Hvad väntade ni då? — Jag hoppades.... Jag trodde, alt för er heder.... att för er SOn.... — Det har under tem minuter stått er fritt att lemna mitt hus. — Nå väl, jag tager tillbaka min klagan... låt oss få gå... Rådsherren syntes tveka; men nästan i samma momang kom betjenten tillbaka och sade: llerr Henrik kände igen pistolen såsom sin tillhörighet och behöll densamma. Det rådde ett ögonblick en förfärlig tystnad. ÅFi ser väl, utropar IIr Manics, att jag hade rält att vänta af er...v En knall låt höra sig, och Herr Delporte svarade: Ni hade rätt att vänta råttvisa, den är gjord å ena sidan, och skall icke eller a den andra låta vänla på sig. Man hörde snart skrik och ett förfärligt tumult i huset. Henrik hade skjutit sig för pannan. a En månad derefter blef Frans Manics hängd såsom Hr Malatroits mördare. Slut.