Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1845, sida 1

c —h—k—k———— pa Några ord I FattigvärdsfråganEnligt löfte i ett föregående N:o af denna tidning meddele vi här nedan det af Rådmannen, Ur v. Häradshöfding A. W. Björck, å allmän Rådstuga d. 47 dennes afgifna anförande till protokollet. be sörslager till saltigdomens ashjeipande och tiggeriets hämmande; hvilka han i det uppställt, sortjena att allmänt begruadas och behjertas, äfvensom vi anse af mycken vigt, att uppmärksamhet fästes vid de af honom uppvifne orsakerna till pauperismens tillvext, så väl här som annorstädes. Ått den af Hr Björck föreslagna reorganisationen al värt fattizväsende låter sig med minsta rish för framtiden verkställas, derom kan icke gerna vara mera än en mening. Ått tväng för lättingar, som väl vilja hafva understöd, men iche vilja altjena detsamma med arbete, måste ega rum, har Herr Björck på ett par ställen medgifvit, och på ett ställe antydt, att i det saUande skulle visas, huru dermed borde tillgå. Detta har ban dock sedermera råkat att förbise i det S.de mom. af sitt torslag, der det erdas om de personer, som vid en blilsvande arbetsinrältning böra finna sysselsättning. Vi anmärhe detta endast af det skäl, att vi så gerna af en man, hvilken, sä som Ilerr Björck, visat sig kunna intränga i och utveckla sitt svåra och maktpåliggande ämne, skulle hafva sett de reglor uppgifna ocbi de vilkor bestämda, efer och under hvilha kommunen kunde ålägga kringstrykande och betlande lättingar, att, i gengäld för det dem lemnade understöd, arbeta. llerr Björcks anförande lyder som följer: Till. Protokollet: Om det må anses ostridigt, att det icke är Statens och ej eller Communens pligt, att bereda Medborgaren titHälle till arbetssörtjenst, på annat sätt, än genom undanrödjande af alla de binder för arbetskrastens och arbetsshicklighesens användande och utbildande, som möjligen hunna finnas i lagar och institutioner, sä måste äfven medgisvas, att hvarje arbetsinrätining, tillvägabragt på allmän bekostnad, bör anses såsom en del af och ett supplement till Fattigförsörjningen, grundadt icke på arbetarens rält att sordra sysselsättning, utan på Samhällets anspråk, alt för sine kostnader erhalla ersättning, i den monu den fattive förmår sadan lemna. En arbetsinrättning maste derfore; sasom hvarje annan välgörenhetsanstalt, stå i närmaste forbindelse med östige forsoganden för fattiedomens afhjelpande, hvilka alla hafva till soremäl all praktiskt lösa frågan; huru de fattige med möjligen minsta kostnad för öfrige Medborgarne och med största batnad för dem sjeltve må underhåldas; hvarjemte berörde inrättningar böra strälva att utrota sjelsva grundorsakerne till e