chesoucault de förbindligaste artigheter. för den angenäma olverraskning. hans godhet velat bereda alla; men af det sätt, UNarpå ban upptog deras smicker, kunde de tydligt märka, ait han sjelf blilvit mest öfverraskad. i Slutligen framkom man till stället, och fann här ett lika så lysande som talrikt sällskap församladt, samt det inre af hela huset prydt på det präktigeaste och smakfullaste sätt. — Gästerna trängde sig alla omkring Hr la Rochesoucault för alt ursåkta sin härvaro med en inbjudning, som de dagen förut hade erhällit. Svart var det för la Rochefoucault och hans reskamrater, att dölja sin förlägenhet, och det så mycket mer, som de alla trodde, att dAubigne var anslällaren af denna sest. Afven Susanna trodde detsamma, och var förtörnad öfver sin älskare; ty efter en sådan förolämpning kunde hon knappt hoppas att någonsin vinna sin förmyndares samtycke. Men snart blef till allas förundran gåtan uppJöst. Ilastigt uppslogos dörrarne och in trädde en stor, skön man af vördnadsbjudande, majestätiskt utseende, i en lält riddaredrägt, med ridspöct i handen, och hvars kläder buro alla tecken at en skyndsam rilt. Konungen af Ravarra!o ljöd det från mun fill mun, och alla bugade sig vördnadsfullt för den store Henric; ty det var verkligen han sjelf. Med ett honom eget behag, som intog allas hjertan, trädde han fram i midien af salen, helsade med en artig bugning de församlade Damer och Herrar, och sade, att det gladde honom, att se dem samtligen här, på sin tyvärr något sent utgångna inbjudning. Sedan tog han Susannas förmyndare vid handen, och bad honom om:några minuters samtal emellan fyra ögon. Hvad de sagt hvarandra, vet man väl icke så noga; men då de åter inträdde i sällskapsrummet, syntes begge ganska förnöjda, och Susannas förmyndare inpjod med hög stämma de församlade gä