Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1845, sida 2

derom: VI skole atven Så 80Tå. Svaret på den af insändaren framställda sj ette frågan är redan uttaladt i de äsigter af Pressens ställning till Allmänheten, hvilka vi redan haft nöjet framställa och utveckla. Pressen år en sjelfständig makt, och ingen våderhane. Vare detta neg sagdt om den saken ! Följer nu i ordningen frågan N:o VII, och kan besvaras sålunda: om pressens organer endast och allenast vilja spela barometersroler, endast antyda den i deras närhet raådande politiska sinuesstämningen; så ma de fritt åstorta fran sin upphöjda plats i samhbället. De äro da icke ens värde att stufvas in i honservalismens skräpbod, eller att upphängas i den stalionåra ligans Augias-stall, för att der angilva atmosphertrycket. Fragan N:o VIII är den af alla, som mest sortjenar ett svar, och vi skole äfven derföre, sine ira studio, soka besvara densamma. Pressen, lihsom hvarje annan makt, maste för sig uppgora elt visst system, som hon vill följa; maste for sig uppstalla vissa taktiska regler, enligt hvilka hon, under de förekommande striderva, leder sina rörelser. Ser Pressen saledes t. ex., att den har att göra med en regering, hvilken lyssnar till det goda, sanna och rätta, som ossentlighe ens organer balva att andraga, så gör den genast och alltid sina anmärkningar vid de regerimgsatgärder, som bevisligen icke kunna stå tillsammans med det allmänna bästa. Ser Pressen alter, att regeringen år dof för alla dess befogade paminnelser, så anmärker den genast blott de hufvudsakliga telen; de öfriga tecknar den sig tll minnes, och när då en gäng skuldregistret är tillräckligt stort och en passande tidpunkt är inne, så oppnar den sin räkenskapsbok och slar plötsligt och förkrossande ned? på den regering, som icke i tid velat lyssna till dess vänliga och välmenta varningar. Ett sådant räls!och rättarething hollo Kapten Lindeberg och Aftoubladet med den förra regeringen, kort före borjan af 1840 ärs riksdag, och dermed var denna regerings anseende hos pluraliteen at Svenska folket för städse for,oradt. Foljderna al denna Pressens skoningslosa taktik visade sig straxt vid nyssbemälte riksmöte och sedan allt framgent. Icke allt det guld, som ätgick till de beryktade jubelmedaljerna, hade varit i stand att betacka alla de det gamla systemets skröpligheter och biister, hvilka Lindebergs Bidrag och Aftonbladets Ater blick? hade afholjt och blottat. ben så kallade Vederläggningen al de Lindebergska bidragen kom, liksom Grefye Johan al Hoya, för sent, for att kunna ultråtta nagot. En en gang impopulär blissen regerings anseende är icke sa lätt aterställdt; vida lättare gir det all sorlora detsamma. Af hvad nu sednast blifvit yltradt, torde insändaren finna, att det mangen gang kan för Pressen blifva en nödvändighet, att, såsom insändaren uttrycker sig, samla regeringens lelsteg och brister på hög. Ått vi redan börjat en dylik samling, tycke vi icke ett enda ögonblick alt öppet erkänna. Samlingen bar dock icke blilvit soretagen precist af det skäl, att den nuvarande regeringen visat sig vara dos sor solhets och tidens fordringar. Vi samle blott för ett möjligtvis kommande framtida behof, liksom insändaren yttrat, alt ban tänker samla vära svar på hans fragor. bet stundar snart en pröfningens dag för den nya regeringen, nemligen den, på hvilken hon skall algifva sitt utlatande i frågan om den lika arssrätten. Åstonbladet må soka resonnera bort denna sak, bäst det bebagar, — en vändpunkt i regeringens blilvande ställning till nationen kommer emedlertid alltid denna fråga att utgöra. Lyssnar regeringen till en handfull Adelsmåns vanmäkliga hot; later hon, till följe deraf, systers rätt all taga arf lika med broder äinnu fortfarande trampas i stoltet; då, då haha de der stora sorhoppnings-stackarne hopsnalt till en hötapp, som det första det bästa nnötkreatur gerna för oss ma förtära. IIvad den nionde och sista frågan vidkommer , så följer af hvad vii vårt svar på frågan GA. Att daf ala är Praccen nijan