gång olörmodadt på ett langt större antal fiender, nvilka stridde med lika tapperhet som hans folk, och blef säången oaktadt det mest förtviflade motstånd. llastigt utbreddes det ryktet, aftl fAubigne stupat i den ärolulla striden; äfven Henric ertor denna targetidning, och innerligen rörd ötver den förlust, han både såsom regent och såsom menamiska lidit, anlade han sorg efter den föriorade vännen, och besallde sitt hof göra detsamma. Men stiarf er!or man sanna förhållandet, och Henric, som icke hade oreda penningaro bestämde kronjuvelerna till diÅubigns lösen. Men denne hade redan genom sin iiendes ädelmod åter erhallit sin srihet. — Då Katharina af Medecis erfor, alt dMAubigne var fången, hvilken hon dödligt hatade, dels emedan han icke skonat henne för de spetsiga pilarne af sitt sarkastika lynne, dels emedan hon andag honom för en af sina tappraste och ilrigaste molstånddare, befallde hon, att sången skulle uttemnas till henne. Riddaren Saint-Luc, som sålt denna befallning, var en ädel man, och kunde icke fördraga, att hans fånge, byvilken ban högaktade bade såsom krigare och menviska, skulle öfverlemnas tili en skamlig död, ty dertill hade den hämndsulla Kalharina bestämt honom. Han sjelf rådde derföre i hemlighet daubigne all fly, och underrättade sedan Katharina om orsaken, bvarföre han icke kunde efterkomma hennes betallning, Knappt bade dÅubigne anländt till sina vapenbröAer, for än ban fick veta, hur upprigtigt Henric hade sörjt henom och hvilket pris ban redan bestämt. för hans fösen. Så skyndsamt han förmådde, ilade nan till sin konungs hot, och kastade sig för dennes foller i alla hosmännens åsyn. Henrie uppiyfte honom, och en lang, mållös omfamning visade tydligt, alt deras ömsesidiga försoning var uppriglig. (Fortsälles.)