lighet. Med omvexlande lycka sortrasade beständigt det blodiga borgerliga kriget. Ofta saknade dAubignes fordna vapenbröder den tappre stridskamraten, och äfven Henric af Navarra saknade den trogne tjenaren och vännen. IIitintills hade en falsk stolthet, som annars icke var Henric egen, hindrat honom ifrån att erkänna sin orättvisa; men då flere dkubignes vänner uppmanade honom, alt återkalla vapenbrodern, omsatiade han gerna och villigt tillfället att försona sig med den djupt sörorättade. dAubigne slet sig då ur sin dystra nedslagenhet och blef en af de skickligaste härförarne; i striden den tappraste, och i konungens rådsal den klokaste och trognaste ljenaren. Men han öfverlemnade sig förmycket Lät sin böjelse för frimodighet; och ådrog sig derigenom många och mäkligafiender. Tillochmedemot Henric sjelf var han så litet återhållsam, att denne måste. anlita hela sin konungsliga mildhet, för att icke åter utbryta i vrede mot nomom. hil exempel bärpå må vara tillräckligt, Henric kände och värderade sin Stallmästares själsförmögenheter och önskade att han ville författa en lefnadsbeskrifning öfver honom. . Sire! svarade DAubigne, vgör först nagot, som är värdt att ölverlemnas åt eflerverlden, och min penna skall icke dröja att inskrifva bedriften i historiens bok. p Henric var storsinnad nog, att ej förtörnas på den djersve talaren, och vederlade vännens sförebråelsor genom handling gar. som gjorde, att denne af motsall skäl framdeles ej vågade blifva Hen1, biograf, hvilket blef förbehållet ett ännu större Snille. DAuhigne, hvars sånger och skaldestycken förut blott innehållit kärleksklagan, slog sig nu på satiren, och ingen, ej en gång Henric sjelf, skonades för hans bitande qvickheter och sarkasmer. Då han en gång sedan han återigen gjort Konungen af Navar