Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1845, sida 3

karl, redan mot honom begagnade en så förtrolig benämning. Emellertid sann jag mig lika smickrad af så väl iiteln, som det hon för ofrigt yttrat. Det måste, tänkte jag, under det milt hufvud nästan svindlade, vara ... AZzOuras Lazuli TinComara sjelf; så kunde ingen annan flicka handla. Emellertid beslöt jag att tilltala henne på samma sätt, som hon mig. ÅJan, svarade jag derföre, oförtjusande flicka, du kan fullkomligt lita på mig och anse mig såsom en vän, den der endast önskar elt tillfälle all bevisa sig såsom sådan — oVälan!7o utropade hon pathetiskt. vjag vill då anförtro dig mina öden, hvad det var, som förde mig hit och hvarföre man förföljde mig. Jag heter ... men kom! luta dig närmre intill mig, ännu narmre, så vill jag hviska mitt namn i ditt öral Jag lydde med nöje och ... men min Gud! hvad var nu åter dela? ... jag tyckte, ... jag tror, att.... jag vet icke rätt; men det föreföll mig liksom non tryckte en kyss på mina läppar. Jag lindade min arm omkring hennes, lif och hon fortfor, utan alt häraf låta störa sig: oNå väl, så hör då! Jag är den flicka, hvilken du och med dig många tusende redan känna under namnet Tiin. Bum! En väldig stöt! Börren till Omnibusen öppnades åler och konduktörens välbekanta ansigte tittade in, i det dess egare frågade: oBebagar Herr Löjtnanten stiga ur? oflvar är jag? hvar är jagen utropade jag, yrvaken och samlande ester min hulda söljeslagarinna. Vid Klippano, svarade konduksören, Öiferr Löjtnanten har sofvit en god stund, ända sedan vi passerade Stighergsliden. v Fiat och nu fullkomligt vaken mumlade jag ett missnöjdt: vjasålo, steg ur, tackade den hyggliga konduktören och begaf mig till mitt hemvist. Den ljufva illusionen var försvunnen och gaf rum för den iskalla, stela, nästan hånande verkligheten. Utom delta obehag skulle jag önska alla mina resp. läsare och läsarinnor att alltid vid sine omnibusfärder trässa på så ljufva, hänförande mysterier.