—C— ———— —— — sant sade jag för mig sjelf och var icke litet nysicen alt få se min skyddslings sormodligen intagande ansigte. Men den afundsjuka månan hade åter dragit sig bakom sin täta molnslöja. Ändtligen törparmade den sig dock och framträdde i sin fulla glans. Dess sken föll på min följeslagarinnas bleka ånlete och ... o Himmel! hvad var det? Otaliga gånger förut hade jag skådat dessa drag, fastän endast i min fantasis djerfvaste drömmar. sådan, just sådan, och icke annorlunda, hade jag tänkt mig Tintomara, hjeltinnan i prottningens Juvelsmyckev. denna intagande, djerfva, mystiska slicka, uvilken den snillrike Almqvist, Sveriges Jean Paul, så lifligt och pikant skildrat. Idealet, anden, Juftbilden, eller hvad jag skall kalla det, satt der nu vid min sida, förkroppsligad och i strålande skönhet. Min förvåning hade inga gränser och jag fröjdades icke ringa, då min hemlighetsfulla granne uppslog sina sköna ögon och, seende sig i en främmande karls armar, med förtjusande röst hviskade: vMin Gud! hvar är jag 25 För att ingifva förtroende svarade jag artigt och med, såsom mig tycktes, ganska behaglig röst : Frukta intet, sköna flicka! Ni eger i mig en vän och beskyddare, som är färdig att våga lif och blod till ert försvar, i fall så skulle pålordras. Men — ursäkta min djerfva nyfikenhet! — hvad har kunnat förmå er att välja en för ert kön så främmande drägt och hvilken omständighet har jag att tacka för nöjet af er interessanta bekantskap?) Flickan teg och blickade endast med sina stora, herrliga ögon på mig, liksom försökte hon att. vid skenet af deras blickar, läsa i mitt innersta. Då hon på detta sätt en stund betraktat mig, hvarvid jag blef helt varm om hjertat, utropade hon slutligen: Ja. jag vill hafva förtroende för dig ! Min skarpa och säkra blick har af dina anletsorag utforskat, att du är en redlig menniska, som icke skall missbruka hvad jag nu ämnar anförtro dig . .. Du! Du?! Jag blickade allt mer och mer förvånad på denna flicka, som, efter en så kort bekantekan med en ung