Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1845, sida 2

uti en bok och om det skulle roa Dig, min vänlige låsare, att veta titeln på densamma, så se här: övrottningens Juvelsmyckev, andra delen. — Jag hade nyss förut hemtat den från Bonniers Lånbibliothek och ämnade nu bereda mig en serdeles treflig afton genom läsandet af fortsättningen af detta verk, som sa intresserat mig, att, då jag för någon tid sedan läste dess början, jag hela dagen stängde mig inne för att ostörd få njuta af dess innehåll. Jag ämnade på samma sätt använda morgondagen och kunde knappast styra min otålighet att komma hem. Nå väl! tänkte jag, eftersom jag förgälves väntar på sällskap, så kan jag icke på något angenämare sält fördrifva tiden, än om jag försöker att läsa i min bok. Månan lyser ju sa klart, att det tycks låta sig göra utan svårighet. Sagdt och — gjordt? nej! Månan behagade nu draga sig bakom molnen, hvilka länge undanskymde den för mig. Älven passerade vi just en gala, fasligt illa stensatt, hvilket nu bade till påföljd att vagnen skakade så, alt jag icke kunde hålla boken fast. Hvad var här altså att göra annat, än alt med resignation finna sig i sitt öde? Boken nedlades åter på sin plats och jag sjelf lutade mig så beqvämt som möjligt, mot ena vagnshörnet, der jag snart försjönk i oljufva svärmeriero, vid hvilka jag numera icke väcktes genom vagnens skakande, emedan vägen åter blifvit jemnare. Så kunde jag väl hafva setat en stund, då — o under öfver alla under! — dörren häftigt upprycktes och en yngling, insvept i en vid stängkappa, instörtade samt, neddignande vid min sida, framstammade de knappt hörbara orden: osör Guds skuld, förråd mig icke lo . os Jag tog den nästan sanslöse i mina armar och då jag försökte lemna honom allt det biträde, som för ögonblicket var mig möjligt, upptäckte jag härvid snart, alt det icke var någon yngling, utan ett fruntimmer, jag hade det nöjet att sluta i min famn. Detta äfventyr börjar, ta mig fan, att blifva interes