Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1845, sida 2

nits tillstädes, som sor dig, gunstbenägne läsare, kunnat presentera vär Löjtnant; så har han sjelf mäst göra det. Den unge mannen var nemligen ingen ling mer och ingenting mindre, än din odmjukaste tjenare, undertecknad sjelf. A la Orvar Odd osörsäkrar jag Er, mill IIerrskapo, att jag, i likhet med alla nutidens unga löjtnanter, varit fullkomligt opartisk vid bedömandet af min person, mitt utseende m. m. m. m. Men tiden för Omnibusens afgång var inne. Jag erlsade afgiften för resan till kKlippan och frågade med detsamma konduktören om der vore någon plats ledig. Ja vassera! blef svaret, oder finnes ingen enda passägerare ännu! Behagar Herr Löjtnanten stiga ier Herr Löjtnanten! O, huru ljufligt klingade icke denna titel i öronen på mig, som först tenne dagar förut erhållit densamma! Herr Löjtnantem blickade också med en icke litet nådig min på den artige konduktören och obehagadep genast ostiga i. n omnibusen sattes i gång. Det var en skön och månljus Kovember-afton, en sådan, som stämmer menniskan så högtidlig, som gör hennes hjerta så öppet för hvarje ljuft intryck, då man så gerna vill meddela andra sina känslor, kort sagdt: en afton, egnad åt ljufva svärmerier. Visserligen var kölder bister, och rimfrosten hade färgat alla tak hvita; men, insvept i sin varma och trefliga paletot samt öfverlemnande sig åt de fyra Omnibusväggarnes lufttäta skydd, frågade Nordens raske son föga efter väder och vind, tack vare äfven en god toddy, intagen hos en bekant, till firande af lyckligt öfverstånden Examen. En ljuf inre värma spred sig behagligt genom mina ådror och gjorde mig särdeles munter och meddelsam. Så mycket ledsammare förekom det mig att sitta alldeles ensam, ty, oaktadt vi redan tillryggalagt ett godt stycke, hade ännu ingen passagerare tillkommit. I denna belägenhet kom jag af en händelse att fira handen i fickan på min paletot samt fick der tag