EN OMNIBUS MYSTERIER, AF JUNIOR. Var du en syn, Gjuten en afton ur flammande skyn, Hvarför din vinge då höja, Hvarför ej dröja ? BÖTTIGER. ör någon tid sedan hände det sig — — — — h nej, Gud bevars! Vore det icke alldeles oförsvarligt alt på detta gammalmodiga sätt begynna en berättelse med sa modern titel? Jo visst! Försökom altså annorledes: Domkyrkouret förkunnade eftermiddagens sjette timma. Omnibus konduktören åter i sin ordning förkunnade genom några väldiga stotar i sitt horn, att passagerare borde infinna sig. Vid denna anmaning se vi en ung man med snabba steg hasta Stora Hamngatam nedföre. Den unge mannen är hjelten i vår lilla berättelse, vi vilja altså följa honom. Framkommen till Frimurarelogen stadnar han, för att ur sin plånbok upptaga afgiften för Omnibusfärden. Under tiden vilja vi, gynnade ej mindre af det klara månskenet, än af det ljus, som utströmmar genom fönstren af den i afton ovanligt starkt upplysta Restaurationen, taga vår hjelte i litet närmare betraktande. Det var en lång välväxt yngling, insvept i en kort och för tillfället tätt åtdragen paletot. Den korta öfverrocken, som låter oss se en stor del af opermissionernar, samt den blå, kokardförsedda mössan, öfvertygar forskaren att det är en militär, und zwar ep Löjtnant. Utan milt benägna meddelande skulle likväl ingen kunna veta, att det är en färsk, en alideles nybakad Löjtnant. Små nätta mustascher skugga den vackra munnen; under den lilla mössan framtitta behagligt åtskilliga glänsande svarta lockar; kort sagdt: den unge mannen ser rätt hygglig oeh intressant ut. Då ingen annan fun