Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1845, sida 3

den rike, ansedde Lincoln icke allenast skulle grundlägga hennes lycka, utan tillika inbringa honom större fördelar, än alla Guvernörens belöningar. Han beslot således, alt, så snart han genomläst sin brors elterlemnade papper, vara betänkt på någon ny list, för att lura Guvernöron och befordra amerikanska frihetens interesse. Dock hade han icke väl läst första brefvet, förr, än han i hästigaste rörelse rusade upp och genast lemnade värdshuset. Ulkommen på gatan tog han vägen till Guvernörens palats, men plötsligt kände han sig af en kraftig hand sattad om strupen. — Aha ! ropade Winkerton, så har jag dig då, din skurk! Du vill förråda oss till Guvernören, men vänta bara, vi skola lära dig all bekänna kort, Förgälves sltråfvade Mandinga att komma lös, kaptenen släpade honom upp på öfverstens rum. — Huru uppför du dig mot Markisen? frågade öfversten förvånad. — Fanken icke någon Markis! svarade kaptenen häftigt, jag har just nu talt vid den rätte Markis de Courville, som behörigen dokumenterat sig. Han kom för alt underrätta oss, alt, som de lofvade hjelptrupperne ännu icke voro anlända, hade han ingenting annat, än sin personliga hjelp att erbjuda oss. Han är helt allena, allt är selslaget. .. och jag kom direkte från honom, då jag erlappade denne skälmen, som var på vägen Lill Guvernören. — Hvar är Markisen? — Han har vänt tillbaka om bord, för alt skicka oss krut och vapen, det enda han hade. — Det är en bedragare ! ropade Mandinga, för hvilken åter en stråle af hopp började uppgå, när han hörde, det den rälte markisen aflägsnat sig. — Man konfrontere oss. ufversten erinrade sig Atlhenais bekännelse och ansatte Manding a att tillstå hvad han haft för slags förhandlingar med Guvernören, när John anmälde, att sekreteraren, hemlighetsfullt inhöljd i en mantel, frågade ester Grefve de Ronceval.