Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1845, sida 2

ler i alkoven, han sprang upp, och hvem beskrifver hans glada öfverraskning, när Åthenais sjelf trädde emot honom. Med öppna armar flög han den sköna flickan till mötes, men hon hejdade honom och sade : — Ni missförstår mig, min herre! — Sköna Athenais! hvad för er till mig? — Era planer äro forrådda, ni och era vänner förlorade. Jag kommer för alt rädda er! — L rrådda? Och genom hvem? — Fråga mig icke. Åtnöj er med hvad jag kan säga er utan att blifva en mörderska. Guvernören vel allt, vågar ni ett steg, är ni förlorad. — Jag kan icke hemta mig från min förvåning. — Hvad skall ni göra? — Jag skall skrida raskt till verket... tärningen är kastad, och det är mig nu omöjligt alt hejda rörelsen. — Jag bönsaller vid era fötter, radda ert lif? — Hvem har upptäckt vår plan? Huru vet ni derutaf? — Jag kan icke tala! Min närvaro i ert rum är det säkraste beviset på sanningen af mina ord... jag har vågat allt, för alt nalkas er. — Men om ock jag sätter tro till denna ädla ifver, hvilka bevis skall jag gifva mina vänner? Och bevis vill jag hafva, annars låter jag straxt gifva slgnalen. . — Hör upp ... jag vill säga er allt. ,. ack! man maste älska som jag älskar, för att göra en sådan bekännelse. Hannibal! det var den sista välvilliga blick du lät falla på mig olyckliga .. men det är din vilja, så vet då... jag är en förkastad varelse, jag har sält ditt hufvud.. jag hade uppdrag, att spionera på dig, utlura och förråda dina hemligheter för Guvernören, som... derför betalt mig! — Det är ick niöjligt! i — Jag vill icke till mill urskuldande säga, alt jag redan i min späda barndom blef vilseledd, icke fick lära att skilja godt från ondt... man har sålt min