Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1845, sida 2

— ——— ————— — — — —— —— — lighet mycket berömmes, hvarje al era steg. Han har svurst. ... — Lugna er, ropade öfversloen, understödjande Allenais, som svigtade och var nära all falla, ännu äro vi icke i fara! oSlumpen förrådde för mig denna komplotso, fortfor Åihenais, sedan hon efter något uppehåll åter hemtat sig, all läsa, poch gissar ni hvarifrån denna underrättelse kommer, skall ni icke belvisla dess äkthet. Drag nytta af densamma, det är den enda lön, jag väntar mig derfor. — Ni ser, Miss, tog öfversten åter till ordet, vi äro omgisna af spioner och snaror, men om en spion faller i våra händer . .. nationens interesse går framför all... så låter jag straxt skjuta honom. I den häftigaste rörelse begärle Athenais tillbaka sin plånbok, kemlie dan den varning, hon deri skrilvit för ofversten, måsle bränga hennes onkel i den ögonmdkeftljgaste fara. — Men Miss, föll öfversten in, ni hade ju så godt som tillåtit mig att läsa deri. — Del är sanat, dock jag ber, jag besvär er, gif mig den tillbaka! — IIvaraf konmner sig, denna förändring ? Skulle kanske denna biljelt . ..? — Väl möjligt! — Ack, om jag tordes smickra mig ... huru lycklig skulle jag icke då känna mig! Jag skulle så läll kunna taga er ur en villfarelse, bevisa er, alt blott vänskapen sörestafvat dessa rader, ja, jag tillstår, jag har straxt känt igen handen, det är en mig mycket dyr vänninnas, min ungdomskamrals, hvars dygder, godhet och börd fordra aktning. Kanske förjjente hennes ädelmodiga vänskap en ljufvare känsla . . . men nu känner jag, aldrig väckte hon hos mig denna varma känsla, om hyiiken mift hjerta allti Å drömde, och som vid er foreta anblick öfvergick tull verklighet. — Min herre! (Forlsältes.)