vissa åfventyr, som duck äro vida, ya UI110!0 från den sidan. Huru mycket verkligare, nåstan oundvikliga, de deremot äro frun andra sidan. det har mängen populär och egentligen tör folket arbetande monark, eiler hvad sorahlfullt kallas abond-kungo, latt erfara bade bär och annorstädes. För rädda eller makliga naturer är det således rädligare att stå vål hos en adel än hos ett folk ; ty farorna från det sednare äro alltid alsägsnare än från det förra hallet. Atven för mindre lIkarysinniga är samma parti långt mera lämpliat, emedan theorioca solism-sabrikerne stå i allmänhel i deras sold, hvilka under en lang magtbesitining sörvärsvat medlen till besoldniungen. Nistan alla de besynnerliga sofism-aflärer, som nu så i stort göras i Europa, för att vända det otroliga tll troligt, förtrycket till en välgerning och slafveriet till fribet, bekoslas ur den kassan. För att genomskåda arundlosheten hos de ålingande fraserna, fordras ett skarpsinne, som icke är allom gifvel; Och den mindre skarpsinnige söljer således gärna med strömmen och lärer sig i den att betrakta allt af motsatt syftning mot de stora solism-sabrikernas tillverkning såsom ptund af fiendiliga, mörha magler. furu man äv ser saken, från mo:cets eller förståndets synpunkt, lärer det otvifvelaktizt hefinnas bide luanare och låltare att anslula sig till ett adels-partis interessen ån till. folks-interessen; och skall man önska en regering det största luenet och bekymmerlösheten, sasom hennes högsla goda, så sannerligen man bör soka öfvertala henne all omsalta folkets sak, i händelse al koulliltt mellan denua och et annat koteris, som anser sis vara af upphejlare natur. Hesa har alltid bättre tillsallen att bade hamlla och sofisticera med mera eftertryck, emedan det sker med samnad hand. Regeringen står nu vid skiljo-vägen. lIon måste välja. Råäla bör man knappast, hvilket som bör väljas: men förrädiskt vore alt dolja, all ett val ovilkorligen måste ske; ty attsta val med båda parterna Ister sig ej vidare Bora. Beslutet om arfsråtts-ltragan är en handske, som sbhall upptagas al den ene aller andre; och man för säkerligen snart se. hvem det blifver. Den nye jusitio-åinistern är den, som stall föredi:aga och bereda den saken, och hvars böjelse uch skarpsinnighet och mod skola deruti uppenbara sig. Mancbor boppas, alt han iche hkömimit på den platsen med samma äsigt, Som mangen al hans företrädare, att se på, hutu saherna gå hans näsa förbi; och äfvenledes att han, iunan han sles dit. öppnat sor konungen sill bjerta, så alt han icke nodsakas börja med en reservation i den vigtigasie fråga, som nu är och säkert på länge blir anhänåig å hogsta ort. Han mäste äfven hafva ujort alldeles tydligt för sig, thuru ban vill upplatta sin role: såsom adeilsman, eller såsom minister. Ilan kan, såasom vi ofvan visat, ännu till en viss tid göra det förra; ty fysiskt omöjligt är icke, alt regeringen för ogonblicket beträder den gamla regeringens bana. Men tornestrodd blifver osortofvadt den banan i ovanliat hög erad, då vär adel ablrig på langliga tider ätnjutit en så allmän och sa hjertlig impaopularitet; och detta kommer deraf, att var adel (som i opinionen sar solidariskt ansvara för sin majoritets beteende) icke på länge fört ett sådjerst och hanande språk, visal sa ohöldt sina anspråk på en plats såsom ett slägte af en annan och högre natur. Man har ingen anledning att tro, det å.onungen eser någon förut satiad mening eller böjelse i denna fråga; och det är saledes tillåtet alt antaga, det hon skall afgöras så, som konseljen, och sornämligast Justitie-Ministern, första framställa sordelarna och olägenheterna å ena och andra sidan. Detta mal är salunda Frin. Nordensalcks prof i stort; och det alvaktas såsom hans programm, Så snart nationen sett detta uppslag, är hon i tillfälle att nagot närmare bedoma, hvad som i öfrigt väntas kan. Säkerligen saster hon sig icke så mycket som en och annan vill luta påskina, vid namn. I ett land, der så få politiska karakterer ännu hunnit göva sir kända sästar sia allmänna tänkesättets ms ——