Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1845, sida 1

ce— EF—L— Jnsändt. Med anledning såväl af en insänd artikel i N:o 10 af Götheborgs H. o. S. T. för den 48 Dec. förlidet år, som ock genom det sakrika anfös rande vid Rådstugan den 49 Dec. af Hr Grefve Löwenhielm, hvilket stod att läsa i nyssbemälte tidning för den 4:de dennes, har en af samhällets vigtigaste angelägenheter blifvit föremål för omtankan och eftersinnandet. Tillsölje deraf anser sig insändaren kunna, nian något anspråk på ofelbarhet, äfven meddela sina tankar, för att, på diskussionens väg, i detta makipålisgande ämne sramhalla ändamålsenliga åtgärder till hämmande af den ösverklagade och sig dagligen ökande lättjan och sedeförderfvet med deras följeslagare satligdomen, nöden och uselheten. För att en gång kunna hoppas en minskad salligvårds-kostnad inom detta samhälle, instämma vi med insändaren och Herr Grefve Löwenhjelm fullkomligt deruti, att endast barn, sjuklige och ilderstegne böra gratis njuta understöd, ty om man äfven mäste medgilva, att sjukdomar och en förtidig bräcklighet ofta äro följder af en oordentlig lefnad, kan och bör ej sambållet undandraga desse sin hjelp. Att deremot ingen frisk och arbetsför person bör erhålla understödet såsom en gåfva, utan genom eget arhele sörtjena sitt uppehälle, det är icke allenast billist utan äfven nödvändigt för samlällsordningen och dess bestånd, ty hvad man gifver den arbetssöre, är på en gång en uppmuntran åt lättjan, som föder lasten, och en föorsnilluinng från de verkliga behofvens barn. — Mod detta förutsäilande står insändarens sats fast 4G:if mindre och det skall mindre begäras.9 Deremot kunna vi ej instämma i den hör osvan åberapade insändarens förmenande: aatt då lättjan och luderliahelen hafra en ufomordentlig siniligbet att uppsöka alla medel till alt, utan eget arbete, lefva på andras bekostnad, så må älven åt denna lättja och liderlighet saklöst olverlemnas, att, med användande af sin sintlighet på ett annat och bättre fält, sjelf åt sig utsinna de medel, genom hvilka den må kunna, enligt Guds lag, äta sitt eget bröd och icke andras med orätt. Det är ungefär lika orimligt och omoraliskt att vilja hindra odygden att straffa sig sjelf, som om man ville bindra dygden att sig sjelf belona, och man skall lyckas lika litet i det förra som i det sednare försöket. ) Mot den första af dessa punkter få vi erinra, att, så mycket vi än respektera den mensklig friheten, så byse vi dock grundade bet tänkligbeter emol detta saklösa öfverlemnande åt lättjans och liderligbetens egen sintlighet att åt sig sjelf utsinna medel till försörjning. All deltla hvarken blir enligt med Guds eller menshlig lag, kan man på förhand taga för afvjordt, ty emot dessa lagar befinnes alltid den försämrade eller fallna menniskonaturen i strid tillfölje af det länke-och handlingssält, som ett sådant tillstånd alstrar, och hvarpå dagliga erfarenheten dessulom ger oss lillräckliga bevis. Alt detta sakfösa öfverlemnande i längden kan hafva de vådligaste foljder, derpå lemnar, Stockbolm ett varnande exempel, ty genom elt lenhet och en bristande uppmärksamhet pås Fossa talrika offer för noden och brottet ohår elt på allt utblottadt, samhållssiendil sägte uppvusxit midt ibland huflulLUN. och öfverslod, hvilket ofta, håe den talrika polisen och dess efterspaningär, under ögonen på de högsta myndigbeterna landet och kring murarne af sjelfva konungaborgen, på elt betänkligt sätt hotar säkerheten och eganderätten. Må vi derföre i tid taga oss tillvara och med allvar tänka på medel till det