gifva betånkliga farhågor för framtiden? Och om J ansen med mig tiden vara inne för verksammare åtgärder, ön hittills, att bota den kräftskada, hvaraf värt samfund företrädesvilider, så förväntar jag ock at Eder, att J behjerten den uppmaning jag ansett mig pligtig att göra, och med det snaraste sammanträden äter för att deröfver besluta. De sanningar, jag uttalat. äro hvarken nya eller obekanta: de äro väl kända af Eder alla, och jag vet, att planer för arbetsinrättningar varit å bane; men dels har af orsaker, som icke höra noder nun . pröfuing, utförandet fördröjts: dels, hafva de varit patänkte i en allt för liten skala, för att bereda den åsyftade nyttan. Men hufvudsaklivast hafva Ge saknat den grundval, jag nu här föreslagit: ett allmänt Bådstugubeslut att artete ovilkorligt måste vara förenadt med ätnjutandet af fattigförsörjningsmedel inom inrältuingen, och inga andra undantag dervid få äga rum, än för utpensiorerade understöd-tagare i ratarne, spåda barn och sjukhushjon, om hvilkas värd jag tillförene yttrat mig halva den tro, att Stadens inneranare borde särskildt besluta, Rikets andra stad prydes af många praktfulla byggnader, många prisvärda fromma anstalter; men vi sakne der ännu ett allmänt, samlhället värdigt, sjukhus; här så mycket lättare att tillvågabringe, som enskildta frikostigheten. i förvåg, uppfyllt en betydlig del at vära pligter i detta hänseende. Jag väntar att mötas af det inkast, att då Kongl. Maj:t i Nader förklarat vara åtvärder med fattigförsörjningen böra vara interimistiska, vore det en fasäng möda att utarbeta något genomgripande förslag. Men, mine Herrar! lystrom aldrig i vigtiga samhällsfrågor till häglöshetens och sjelfbeqvämlighetens hriskningar! Fattom, tvärtom. med rättvist förtroende till vår älskade Kenungs välvilja för detta vårt samhälle, ett beslut, hvaraf vår egen eller åtminstone vara barns framtida trefuad och vål kommer att bero! Det har tillkommit mig att fåsta Eder uppmärksamhet, mine Herrar, på detta lörslag. Gillas det och det antages af Eder, efter gjord pröfning, så tillkommer det ock Eder, att uttänka och bereda medlen till en snar och kraftig verkställighet. Carl G. Löwenhjelm. De sanningar, hvilka i det här ofvan reproducerade ansorandet blifvit af Herr Grefyen och Landshöfdingen uttalade, äro så klara och ovedersägliga, att de al hvarje sann menniskovin miste behjertas. Det hufvudsakligaste återstär emedlertid, nemligen 4:mo en ändamålsenlig plan för en inrättning, sådan som den af slerr Greiven förslagna, och 2: d o medel till dess realiserande. Uvad den förra beträffar, anse vi den limpligast kunna utarbetas af en kommilte, vald al Stadens innevånare vid den allmänna Radstuga, som, i och för öfverläggningarne i denna maktpaliggande fråga, snart torde komma all sammanträda. Hvad tillvägabringandet al de sednare åter angår, så anse vi det vara Statens pligt att mellankomma med ett större lau mot lag renta och ställdt så, att det under ett visst tidsförlopp kunde amorleras. Att en arbetsinrällning i större skala, om den rätt organiseras, bör kunna bära sis, är temmeligen säkert, äfvensom det är utom allt tvilvel, att sammanlagda beloppet af den brist, som möjligen -vid densamma, åtminstone i början, kan uppstå, jemte rentan för ett lan och amorterings procenten al detsamma, icke kan uppgå till en större summa, än den, som nu af Stadens innevänare till dess fattiglörsörjningsanstalter utlaxeras. Den redbara vinsten vore alltid den, att den arbetssokande fattige alltid kunde paräkna sysselsättning och nödtorstigt uppehälle, samt att den lättjesulle tvingades alt vara bade sig och andra nyttig, då han deremot under nuvarande förhållanden endast är Samhället en borda. Bref från kopenhamn sormåäla, att Magister O. P. Sturzenbecker (Orvar Odd), som under loppet af vintermånaderna i danska rikets hul