CARL G. LÖWENHIELM. ÅA. S. Pettersson. 3 —— — — —— — I N:o 42 af denna tidning för den 20:nde sistlidne December omlörmåälde vi en af stadens innevånare å härv. Radbus hallen allmän sammankomst för öfverlåganing om och bestämmande af de bidrag till sat igförsörjnings-inrättningen, hvilka af dem under äret 41843 skulle komma alt uttaxeras. Vi nämnde tillika då, all ölverläganingarne i denna samhällsvigtiga sråga leddes af Landshefsdingen m. om. Ir Grefve Löwenhielm, som öppnade sammankomsten med ett anförande om nödvändigheten af en reorganisation i stadens fattisförsörjningsanstalter. Redan dagen derefter begärde vi en afskrift af osvanbemälle, af Hr Grefven och Landshösdintill protokollet gjorda, anförande; men hafve det oaktadt icke förr än i går kunnat erhålla del af detsamma. Det meddelas nu här nedan, så lydande: Anförande vid Allmänna Rådstugan i Götheborg, den 19 December 1344. Samlade till en öfverläggning af högrigtigt interes-e för vårt samhälle, sen J mig uppträda, Mine Herrar, för att. följande öfvertygel-en om min pligt. fästa Eder alfvarligaste uppmärksamhet på de dubbla synpunkter, undet hvilka ärendet, vår fattigförsörjning, för att klokt och värdigt behandlas, mäste betraktas. Det lärer undfalla ingen af Eder, att jag härmed förstår den moraliska och den ekonomiska. Då vi, under den förra, betrakta den oroväckande progession, hrarmed panperismen icke mera hotar, — nej dageligen tynger — vårt samfsund; då vi se huru fattigtörsörjnings-ans talten allt mer och mer tillilas, och detta till den grad, som Dircktionens beråättelse till Magistraten vitsordar, så maste vi, då ingen riksolycka, ingen missväxt, inga naturhåndelser föranledt en ökad fattigdom, ovedersägligen sluta, att orsaken måste ligga i föreskrifterna och grundvalarne tör våra, menni-kKokärleken för öfrigt så hedrande, välgörenhets-anstalter. — Om dessa sanningar medgilvas, så tillkommer det oss äfven, att samvetsgrant, och utan vidare uppskof, undersöka hvari dessa misstag och felaktigheter bestå, och dem derefter athjelpa, Att med tydliga bevis på jäntijans och sedesiöshetens tillväxt, se dessas följa fattigdom, uselhet och elände i samma man hte, utan att nagot hraftigt steg deremot tages; utan att annat än ett taligt beklagande at ett dylikt tillstand, år efter år, afliöres, kan omöjeligen sta tillsamman med ett värdigt uppsyllande af våra moraliska pligter som medborgare. Men äfven synes mig saken, fran den ekonomiska sidan betraktad, af så betänklig art för vart samhälle, att, de: est ej religion och moral det bjöde, en klok omtanka för värt eget financiella välstånd måste ålägga oss pligten att icke uppskjuta åtgärder, hvilka, om ock ej för ögonblicket, men likväl efter en, för utförandet beräknad tid, trygga vårt samhälle för en växande pauperisms olycksaliga paföljder. Efter att ha uttryckt. öppet och utan förbehåll, mina farbägor i detta ämne, tvekar jag ej, att att lika oförställdt uttala min öfvertygelse om det enda medlet att förekomma det onda: jag menar antagandet som oryggeligt vilkor för allt underhall innom fattigförjningen, att den, som der njuter fattigmedel. måste, genom ett, efter dess alder och förmäga lämpadt arbete återgälda till samhället så stor del deraf han förmar; att samhället äger rätt, att. der så tarfvas, tillhalla fattighjouen till ett dylikt arbete, och att allt understöd i rotarne, eller utpensionering, med så stor sparsamhet, som möjligt tilldelas. Sjelfva Fattigförsörjningens grundide bör alltså bestämmas derhän, att frivilligt, eller, der så tarfvas, tvunget arbete, afpassadt efter älder och förmåga, maste blifva ett oryggeligt vilkor för atnjutande af understödet inom anstalten. Antages detta, bör följden blifva, att varden om de -pädare barnen, liksom om de sjuke, hvilka krätva en lika öm, men sjelfva fattivförsörjnings-lokalen främmande behandling, franskiljes dess styrelse, så, att ingen unds skyllan, ingen ursäkt ma kunna (5. rebåras af den låttjefulle, eller vanartige, attkringgå det bestämda viltoret för understödet vid sjeltva inrättningen Byggd på denna grundval, bevakad med den samvetsgranhet och noggranhet, söm det goda ändamalet och stadens pekuniära interesse påkalla, tror jag att fattigförsörjningen, inom icke lång tid, skulle vida bättre. än hittills, uppfylla sin bestämmelse. Antagom, att ett sadant beslut, taget af Stadens innevånare, i början furdrade ännät betydligare bidrag, än hittills; jag är lika fullt öfvertygad, att en, med fattigvarden förenad, dylik SMA — 1 1