3n oo KF Lä anguis in het ba. 5 Med den sparsamhet, som egde rum vid kröningshöglidligbeterne, och de anmärkningar som i tidningarne gjordes mot de i anlednins af desamme tillställda luxuriösa banketterna är den gamle bebante högligen missbelaten. Den förra, säger han, äKhunde ej drilvas längre, utan att falla in i det loiliga och opassander; och de sednare kallar han för foster af åvära korkade dygde-charlataner, som iche kunna begripa, attedet tillfälle, som öppnas till förtjenst, hvilken i sin mån förekommer fattigdom och brist, är åfven så samhällsnyttigt, som direkta gåflvor till redan vordne tiggare.9 Frasen hlingar icke så illa; men en paradox är och sörblikvor Den dock alltid, så vida det icke kan nekas, attösfan i vx förorsakar täslan i utgifter, och att fäflan i ufgister förr eller sednare förorsakar FR N i , tällan i — armod och brist. Svenska ådeln, -justaden Adel, som den gamle bekame säger ei L Å brisi af hrig, jordbäfning och pestilentia ännu eh tid borlat komma att slorera, är ett tidernas varnande exempel härpå. Åit det icke star bättre till bland atlskillige af våra börsmagnater, tog sig Svenska Piet för någon tid sedan sriheten att adagalågga. Den satsen: att det är åndamalsenligare att gifva åt tiggare, ån göra tiggare, torde de horkade dygde-charlatanerner således kunna försvara lättare, än den gamle behante sin paradox. Af den innevarande riksdagens sysionomi lempar den gamle behante soljande i eårella lärger hallna skildring: vi halva riksdag, som du väl vet. Den går sin jemna gång, och buru knappa de tillfredsställande resultaten än torde blifva, vore dock obilligt att klaga öfver lättja hos Utskotten, byilkas hetankandens volymer redan kunna fylla forsvarliea bokhyllor. Men andan i allmänbet är lumpnare än vanligt, eller rättare: denna riksdag är nästan. andelos. Träffar man en representant på gatan, så ser ban skyge och flat ut; sammanträffa två al olika partier, så tyckas de begge skämmas för hvarandra. Och, oss emellan sagdt, tycker jaz, all ingendera deri bar sa alldeles örätt. Majoriteten beviljar och lolszunger; oppositionen beviljar sammaledes; men svårjer då och då mellan tänderna: deruti bestär bela shillnaden. En och annan tycker väl på sullt allvar, att fem bör vara udda; men inssende, alt ännu vore förgifves att söka genomdrissa en så vypstudsig, otacksam och personligen förolämpande sats, sitta de öfver nu, för att kunna framdeles med desto större fort appellera tiil allmänna omdomet. Om det på nådiaste befallning utfärdade ryktbartvordna, Pevronska handbresvet yttrar den gamle bekante: Regimen efter d. 8:de Mars, hvars utgångspunkt, hvars rigining, hvars fana, hvars program , hvars kolassala popularitet — allt, med ett ord — tydde på framskridande, bar saledes nu med ett enda salto mortale förilyttat sig och oss alla jetnat ett Jerdedels sehel baklanges. Den blinda lyanaden utom ledet, mot hvars trefnadsforstorande läror Grelve Anckarsvärd, i spelsen för allmänna opinionen och kraftiat understodd af den tidens oppositionspress, kämpade mat det gamla systemet, under dess forsta kyndiga stadium, dessa läror, besegrade di, sorhalarte, saraktsa le, lefva upp på mu, Vi hafve tillbaka Grefve Bjarnstjernas tider med sina honduitlistor, Baron Nordin med sina voteringar för uniformen . Hr Quidings med sina avis aux lecteurs i handbref, men på nadiaste besallning.? Det fattas blott att återkomma jemvål till högmilsprocesserna, alsatiningarna, utmaningarna, förvisningarna, sangelserna och sästuingarna, för alt allt skall besinna sig på gamla foten. Det enda, som då i sielfva verket vunnits, vore stegrade stassulsister. Det är för vederborande sjelsve en ytterst vadlig illusion, om regimen ester den 8:de Mars bygger på understödet af 1844 års riksdag, Den år hvad 4812 ärs var för systemet af d. bte Februari, och det ligger inom det moöjlizas gräns, alt medgörligheten quand meme vu kan en vacker dag komma surt etter, ine I LOTTA 1