Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1845, sida 2

ä — — fss— en vederqvickelse för hans själ, men natten kom åter och med den hans dystra tankar. Han sönk ned på halmen; hans brännheta husvud kunde icke längre stå emot Sorgen, oroen och sömnlöshelen; en yrsel bemäktigade sig honom; tvenne idcer framställde sig skiftesvis för hans rubbade indillning; han upprepade oupphörlig!: Marie! Marie! ... Preussarne, Preussarne i Yerdun. Han föll på knä och bad, och så småningom stillade sig hans yrsel, han låt blickarne löpa kring sitt fängelse, mörkret var förskingradt, en lampa var stäld på den fuktiga marken, och i dörren stod Danton och riktade sina skarpa blickar på honom: — kommer du för att här söka en brottsling? frågade Fredrik. — Nej, en domare, svarade Denton. Jag betviflar, Fredrik, alt en man af mod på en enda dag kan blitva förrädisk och feg. a — Förrädisk och feg, återtog Fredrik långsamt. Derpå upptog han de begge brefven, sönderref det som var adresseradt till Marie och lemnade det andra till Danton. — Se der kan man se, sade denne lanksull, sedan han genomläst brefvet, hvad kärleken till en qvinna kan hafva för följder! Iljertal blir egoistiskf och klappar icke mer vid tanken på stora ling; därskapen insmyger sig i hjernan, samvetet flyr, hederskänslan insöfves, alla ädla passioner förqväfvas af denna dåraktiga passion, som förleder oss, så hugstora, ädla och kraftfulla vi än må vara, att nedkasta oss i stoftet för en qvinna, hvars fåfånga ensamt besvarar vår kärlek, och som till och med icke fattar vidden af våra uppoffringar. — Danton! . ÄÖ. — Hvarför, om det icke är så, flyr då kärleken giflermålet? Hvarföre se då två älskande, som giita sig, de blomsterkedjor de buro före brölloppet efter det förvandlas till så tunga bojor? Det är vi som sänka oss, emedan vi äro de starkare. Tro mig: en enda kärlek är ädel, stor och rik på njutningar ulan bitterhet, nemligen kärleken till fä