bevisto lögnare eeh hedragare. bessa de upplystes anathemer vunuo ännu mera i styrka, då en hatholsk prest, Ronge, gjorde gemensam sak med protestanterne och lörklarade hela tillställningen vara elt verk af den jesuitiska propaganda, som genomvandiar verlden, sökande hvem den uppsluka ima. Utan att bär på något sätt vilja taga i försvar karakteren bos de individer, som tillställt detta upptag och hvilka man noadvändiat maste anse och betrakta såsom lögnens och obskurantismens xkoldhallare, bedje vi läsaren blott erinta sig, att denna deras ställning till det allmånna, sa alt säga, blifvit framkallad al den i sjelfva tidsandan rådande teligiasa Indifterentismen, och att det följaktligen iche är sa mycket en moralisk harm, som mera ett ovifkorligt förakt, hvilket vi äro skyldige deras tillgoranden. Protestanterne hafva vid detta tillfälle spelat samma ros som Phariseen, hvilken tackade Gud, alt han cej var sasom de andra menniskor, eller som denne publitanen. De hafva emeulertid derigenom blott så mycket mera ådagalagt sin brist på sjelfkännedom. De skulle eljest balva insett, att deras eget, förfinade, moderna, hyrhliga hyckleri just i den katholshe biskopens och hans likasinnade handtlangares be eenue hade sin ögonskenliga, afsigtsfosa och, tll följe deraf, plumpa mothild. Eapositionen al den heliva rocken i Tiier är iche betydelscfull endast och allenast inom den haftalska kyrkans gebit; den är elt allmånneliat tidstechen, et foster af de allmänneligen herrskande hyrhliga och religiösa illusionerna. Snarare än att hafva drifvit väck med bkatholihernes vallarder till den sormenta heliva reliken, skulle vi Protestanter hafva slazit oss for vara bröst och gjort bot, vandt indignationen mot oss sjelsve och vara egna munkar, bvilkas herradöome, sasom grundande sig på var egen feghet, maste falla, 3 snart vilaoret för detsamina uppbort at existera. Den tanklösa, viljelosa och bru ala massan befinner sig i en viss naivellu-ion. Välla undan stenen från den prunkande, hvitmenade grillen, och du skall i den finna endast morker, förruttnelse och de dodas ben. Den, som, med sull kännedom om detta förballande, likväl sorllar att pasta, det illusionen icke är en illusion, utan en verklighet, han är en lögnare och bedragare, storre eller mindre isamma man som ban lyckats att emancipera sig sjell undan illusionernas och fördomarnes tyranniska herravälde. Biskopen i Trier kan alltså med rätta sägas vara en bedragare; men vi skulle handla oratt, om vi på honom ensam has ade hela skulien for det narraktiga upptaget med den heliga kjorteln. Munkarne, blerkerne, äro i detta alseende fullt ut liha brotislige, som han, och ansvarel for bedrägeriet bor alltsa för dem vara solidariskt. — llor de lärdomar, som vara protestantiske pietister hafva att förkunna for den råa massan, och säg sedan om de äro en bit bällre, än biskop Årnoldi, och hans, i munkkåpor holjda, likatänkande medbroder! Det ser saledes ut som om vi anyo hade kommit till den standpunht, fran swilhen Voltaise bekämpade sin tids hyckleri, dock med den skillnad, att Voltaire betraktade de sa kallade aprätresÅa såsom isolerade från massan, sasom sjellståndigt verkande, listiga, demonisha mahler, da detemot vi uti dem se massans repnedentanter, nemligen sasom tepresentanter för d egensbaper, som gjort massan till massa och hvilka hos dem antaga en motsatt harakter al Han oick ralu nå hannen och vitrada med mv