skiljdes från Fredriks, var på en gång en hotelse, on önskan, och en förkänsla kanhända. — Ah! min själ, sade Melbourg i en oförskämd ton, denne herre är då den Fredrik hvarom det är fråga i dill sista bref. Del skall min sann! bli bra roligt alt se hvad maner en sansculottisk adelsman kan hafva. Fredrik häflade på Melbourg en blick, hvari låg uttryckt så mycket hat och vrede, att denne vände sig bort och förlorade fattningen: men da blef han först varse Marie, som ännu ei riktial hade någon känsla af sitt lidande, och sade till Paul med en sidoblick på Fredrik: på min heder, hon är förtjusande... allt för mycket för honom. Pet skulle vara skada. Ånn är ingenting gjordt, sade Paul. — ilvemn vell... sade då Molbourg i det han inhiuulskt krommade sig. manne Melbourg var en af dessa i Tuilerierna tilltångatagne dolkri ddar d, hvilka folket icke skonat i någon annan alsigt än för att bevara dem åt domstolarne. son af en gammal adelsman från Picardie, bror till 2 osllcerare vid prinsarnes armece, hade Melbourg stannat qvar hos konungen, likväl icke af tiligisvenhet, utan för alt slippå alt gilva sina manga kärleksförbindelser på båten. . Melpourg var inbillsk, utsväfvamle, spelare och slagskämpe: sina sordringscgare betalte han med stryk och atlisag inga andra än. spelskulder sor heliga; älskade han en qvinna, så var det endast af egenkärlek och han sade öppet till hvem som ville höra honom, alt en adelsman icke borde gifta sig förr än han minst två gånger varil ruinerad: kamrater hade han en hel hop, men ingen vän; dygd, godhet, patriotism voro för honom ingenting utom tomma ord, och dem som ännu trodde på det der, kallad han fördomsfulla. Det var. fom man ger, en fullkomlig adelsman. Forisäties.