— ——— ——: -—— —— —— — ——— försalle henme våldsamt ur drömmen i verkligbe ten. En ny krall följde den första, sedan kemnio de oafbrutet den ena efter den andra. Ålarsesliersången nådd te hennes tron, och kanonen, dånande med tordubblade repriser, blandade sin manliga harmoni i denna förfärliga konsert. Marie tog åter sin tillflykt till bönen. . ack! på hvilken sida segern än mande inta, så borde dess frukter alltid blifva ett ymnigt mått at sorg och sinärta; den unga fickan kunde mista sin far, bror eter älskare; allesammans kanhända. Tiden blef henne odrägligt lång, timmarne ville aldrig saga slut, slutligen gick det derhän,att hon önskade sig en olycka för att slippa denna plågsamma ovisshet. Hon gick ned rå gården, alla domestikerna voro borta, den gamle hofmästaren var den ende, som var qvar på sin post. Han klagade och jemrade sig. i — Hvad står då på, Germain? sade Marie, det går väl öfver, intet sannt? Hennes darrande röst, den förskräckelse som målade sig i hennes anletsdrag, stodo i skarp motSägelse till den förtröstan, som uttalade sig i hennes ord. — Men hvarför ha de alla gått sin väg? i — De ha icke gått tomhända härifrån, hodellet är utplundradt. — Min far skall straffa dem strängt .., sade Marie i det hon nu först märkte de spillror af möbler och husgeråd, hvarmed gården var öfverströdd. . — Er far, fröken! det är han som fär darra. Petter, som han i går körde ur sin tjenst, har svurit. honom hämnd. ... Ack! ni vet då icke hvad de svarade mig, när jag påminde dem deras skyldighet? Alla menniskor äro jemnlika. p — Åfven de som sälja sig, sade den unga flickan med bitterhet. — Ack, fröken! återtog hofmästaren, blif icke ond för hvad jag vill säga er, men Herr Markisen