ON ———— — sin kammarherrebesattning; men han skickade ut sin son till prinsarnes armee. och väntade i godt mak på, att hertigen af Brunsvik skulle bringa det upproriska packet till sans igen och befria konungen. Den stackars markisen tyckte mycket om att anföra Ludvig XIV:s sats: Staten, det är jag Han visste icke att folket utplånat dessa ord och, såsom inledning till en konstitution , skrifvit i slället: ostaten, det är vil7 Förundrad öfver att höra rappellen, hade han . ringt på en beljent för alt få veta hvad som var å färde. Betjenten hade sagt markisen. att folket ville ansalla slottet, då Hr de Carville, som trolt sig märka en olidig skadeglädje på sin lakejs ansigte, kallade honom hundsfott och på stället körde honom ur sin tjenst. Hundsfotten gick i det han mumlade något, som liknade en hotelse. Tillfredsställd med denna kraftytiring, påklädde markisen sig sin öfversteuniform, tog värjan i handen och talade om alt gå och dö vid sidan af konungen. Men hans dotter Maria, en stackars under stormen utsprucken res, bad honom så innerligt att icke ösvergifva hanne. alt lefva för henne, och hon kastade sig gråtande för den oböjlige öfverstens fötter. Fredrik inträdde i detta ögonblick. (Forts. följer.) En förmögen, men girig och afundsjuk man, förargade sig förskräckligt, så ofta någon af hans bekanta fick ett arf. En gång dog ändteligen en af hans slägtingar, efter hvilken han väntade sig : ett betydligt arf, men i: stället: endast tick en obetydlighet. I vredesmode utropade han: Jag tror min själ, att om sjelfva hinhale dog, så finge jag inte engång ärfva hans horn. Mannens unga och vackra hustru, som var vittne till hans vrede, sade tröstande: käre min vän, var då i Guds namn nöjd med hvad du har i